Aftonbladet – 5 januari 1853, sida 1

en himmelsk Fader; det skall aldrig känna en jordisk !a i xEon vill ej talals gade mr Di kom stödd mot balkongen och tedde på hjertat hade väntat detta resultat af sin ippmaning. Han drog sig nu tillbaka med n djup suck. Förvänande styrka och ädelnöd af git qvinnobjertat. Hon vill ej tala! : Seende den arma synderskans obevekliga öresats, vände sig den äldre presten, som ycktes med ömsorg hafva beredt sig för letta fall, till den samlade folkbopen med ett al om synden i alla dess grenar, men med ständig hänvisning till den skymfliga bokstafven. För en timma eller mer, under hvilken nans stränga ord rullade öfver folkets hufvuden utlät han sig så kraftigt öfver denna symbol, att den uppjagade en ny fasa i deras nbillning och tycktes dem bemta sin skarlasansröda förg från afgrundens fiammande eldsågor. Hester Prynne bibehöllemellertid sin plats på schavotten, med en uttryckslös, glasaktig blick och en trött, likgiltig min. Hon hade Jenna morgon burit allt hvad den menskliga naturen kan uthärda; och som hennes nervsystem icke var af den beskaffenhet att det genom en vanmakt lät henne undfly ett öfvermenskligt lidande, så kunde hennes själ endast dölja sig under känslolöshetens iskalla yta, under det alla hennes animala lifskrafter förblefvo sig lika. I detta hennes tillstånd dundrade predikantens röst skoningslöst, men utan all verksn för hennes öron. Barnet uppfyllde luften, under sista delen af hennes pröfning, med sitt klagande skri, och maschinmessigt sökte Hester att.tysta det, men tycktes utan deltagande för dess smärta. Derpå, med samma stolta hållning i sitt yttre som förut, lät hon sig ledas tillbaka till fängelset, ör försvann inom dess jernbeslagna port för Este blickar.. De som längst kikade kal försäkrade hemligt attskarlakansstafven kastade ett blekblått sken ifrån sig under det h : 4 sklseko dn gick genom den långa fön