Aftonbladet – 4 januari 1853, sida 2

stränghet. Straffet för hennes brott är döden. Men i deras hjertas stora nåd och och barmhertighet ha de dömt mistriss Prynne att endast stå i tre timmars tid vid skampålen, och derunder och sedan för hela återstoden af hennes jordiska lif bära ett vanärans märke på sitt bröst. En vis dom! anmärkte fremlingen, högtidligt böjande sitt hufvud. På så sätt skall hon blifva en lefvande predikan mot synden, ända till dess den skamliga bokstafven blir ristad på hennes grafsten. Det förtryter mig likväl, att icke hennes medbrottsling skall åtminstone stå på schavotten vid hennes sida. Men han skall blifva känd! — han skall blifva känd! — han skall blifva kändls Han bugade sig förbindligt för den meddelsamme borgaren, och sedan han hviskat! några ord till indianen, hans följeslagare, gjorde de sig båda väg genom hopen. Medan detta tilldrog sig hade Hester Prynne stått på piedestalen, med blicken orörligt fästad på fremlingen, så orörligt fästad, att i ögonblick då hon som mest förlorade gig häri, tycktes alia andra föremål i den synliga verlden försvinna, lemnande qvar endast honom och henne. Ett sådant möte skulle kanske varit förskräckligare än till och med att möta honom såsom hon nu gjorde, med den heta middagssolen brännande på sitt ansigte och belysande dess blygsel; med det skarlakansröda vanärans tecknet på sitt bröst; med dat i synd födda barnet på sina armar; med ett belt folk eamladt som till en högtidlighet för att gapande betrakta de anletsdrag, som borde varit sedda blott vid den lugna eldbrasans sken, i den lyckliga skuggan af ett hem, elier i kyskan under en gift hustrus ärbara slöja. Ehuru förskräckligt detta var, könde hon sig dock ega skydd i närvaron af dessa tusen vittnen. Det var bättre att stå på dette gätt med så många emellan honom och sig. än att belsa honom antigte mot ansigte, de två ensamma. Hon sökte i denna offentlighe Jiksom en tillflykt, och fruktade det ögon: