Aftonbladet – 4 januari 1853, sida 1

dessa voro verkliga — allt annat hade för svunnit. IL IGENKÄNNANDET. Från dettaplågsamma medvetande af att vars föremål för en sträng och allmän uppmärk: samhet blef skarlakanabokstafvens bärarinns ändtligen befriad, i det hon urskiljde, längs borta bland hopen, en figur, hvilken oemotståndligt tog alla hennes tankar i besittning. En indian i sitt hemlands drägt stod der ibland hopen; men de röda männen voro icke sj sällsynta i engelska kolonier, att en af dem skulle vid ett sådant tillfälle kunnat ådraga sig någon uppmärksamhet af Hester Prynne, och ännu mindre kunnat bannlysa från henneg själ alla andra föremål och tankar. Vid indianens sida och synbarligen i sällskap med honom stod en hvit man, hvars klädsel företedde en underlig blandning af vildarnes och de civiliserades drägt. Han var liten till växten, med ett fåradt aniete, hvilket likväl knappast kunde kallas gammalt. Det var ett ovanligt själsuttryck i hans anletsdrag, liksom hos en hvilken till så hög grad odlat sitt inre, att detta icke kan undgå att afspegla sig i dess yttre och genom omisskänliga tecken gifva sig tillkänna. Oakadt han, genom en till utseendet noggrann mordning af sin frem nande drägt, bemödat sig att dölja eller minska en egenhet i sitt ytire, såg dock Hester Prynne genast att mannens ena axel var högre än den andra. första ögonblicket hon blef varse detta masra ansigte och detta lilla kroppslyte, tryckte aon återigen barnet till sitt bröst med en-så konvulsivisk styrka, att den arma lilla varelsen ånyo uppgaf ett skri af gmärta. Men moIren tycktes icke gifva akt derpå. Vid gin ankomst till torget och en stund förrän hon såg honom hade fremlingen fästat sina ögon på Hester Prynne. Han tycktes i vörjan göra det med likgiltighet såsom en nan endast van att blicka i det inre, och för wilken yttre ting äro af föga vigt och värde,