Aftonbladet – 4 januari 1853, sida 1

såg hon, med samma vaksarama, ömma, kär leksfulla blick, hvarmed denna ännu alltid minnet visade sig för henne och hvilken til och med efter döden så ofta hade lik e skyddande varning hejdat hennes dotter p lifvets stig. Hon såg sitt eget ansigte, lå gande af ungdomlig skönhet och uppklarand: hela det inre af den dunkla spegel i hvilket hon varit van att se sig, Derpå visade sig ett annat ansigte, en till åren kommen man med blekt, magert, förläst utseende, mer skumma, röda ögon, hvilka lidit vid lamp. skenet, hvarvid de granskat mången stor och vetenskaplig bok. Likväl egde dessa ögor en underlig, genomträngande förmåga, när de var deras egares afsigt att läsa i mennisko. själen. Denna studerkammarens och klosterlifvets bild hade — hvilket Hester Prynnes qvinliga fantasi icke mursktlåtit att draga sig tll minnes — ett litet naturfel: hans venstra axel var något högre än den andra. Dernäst visade sig för henne i minnets målningsgalleri de trånga, villsamma gatorna, de höga, gråa husen, den stora katedralkyrkan och de ofientliga byggnaderna, gamla till datum och konstiga till arkitektur, af en stad på kontinenten, der ett nytt lif, likväl i förening med den af naturen vanlottade pedanten, hade väntat henne; ett nytt lif, men hvilket hemtade sin näring från föråldrade materialier, likt grönskande mossa vid en multnande vägg. Slutligen, i stället för dessa skiftande scener, framträdde åter den puritanska koloniens 9ohyggliga torg med alla stadens församlade invånare, hvilka riktade sina stränga blickar på Hester Prynne — ja, på henne sjelf, som stod på schavotten vid skampålen, med ett barn på armen, och den på skarlakanskläde fa nstiskt broderade bokstafven Ä vid sitt röst. Kunde det vara sannt? Hon tryckte barnet Så häftigt till sitt bröst, att det uppgaf ett ri; hon sänkte sina ögon ned på den skarDe ansröda bokstafven och vidrörde den till om br med fingret, för att öfvertyga sig arnet och vanäran voro verkliga, Ja!