Aftonbladet – 3 januari 1853, sida 2

enerationer sedan, endast historiskt eller traitionelt bibebållit sig bland oss, men hvilken i fordna tider var ansedd för ett lika 2å verksamt medel till befordrande af goda medborgare som någonsin guillotinen bland Frankrikes terrorister. Den var med ett ord platformen till skampålen, och öfver den reste vig detta straffinstrument, hvilket var så danadt, att det tätt omslöt en menniskas hufvud och på detta sätt framhöll det för allmänhetens spända blickar. I denna uppfinning af trä och jern var sjelfva idealet af skymf och vanära förkroppsligadt och uppenbaradt; ty det kan icke gifvas någon mera neslig grymhet emot vår menskliga natur — individens brott må hafva varit hvilket som helst — än att förbjuda brottsliagen att af blygsel dölja sitt ansigte, såsom det var afsigten med detta straff. Hvad Hester Prynne beträffar, såsom icke ovanligt vid andra fall, innebar hennes dom, att hon skulle stå en viss tid på schavotten, men utan att hennes hufvud och nacke skulle undergå detta hårda famntag, som utgjorde denna afskyvärda maching mest barbariska egenhet. Väl vetande sin dom, steg hon uppför en trätrappa, der hon, ungefärligen en manshöjd öfver gatan, blef stående till en allmän åskådning. Hade der varit en papist bland mängden af de omgifvande puritanerna, så skulle -hap kanske i denna vackra qvinna, så pittoresk till drägt och utseende och med barnet vid sitt bröst, sett ett föremål som påminte honom om den heliga modrens bild, hvilken så många ryktbara målare täflat om att framställa; något som skulle påmint honom, men endast genom motsatsen, om den heliga bilden af den syndfria modren, hvars barn föddes för att återlösa verlden. Här var det skuggan af den djupaste synd i menniskolifvets heligaste egenskap, som utöfvade en sådan verkan, att verlden blef blott mörkareför denna q vinnas skull och ännu mer förlorad för detta barn hon födt. Denna scen var icke utan en blandning af lfasa, sådan som alltid måste åtfölja åskådandet af en medmenniskas brott och förnedring,