Aftonbladet – 3 januari 1853, sida 2

såsom dess kännemärke. Och aldrig hade Hester Prynne synts mera lik en dam af börd, efter den benämningens fordna betydelse, än då hon utgick ifrån fängelset. De som förut hade sett henne och väntade sig att nu få se henne bortskymd och förmörkad af ett olycksfullt ödes moln, voro förvånade och till och med häpna öfver att se huru hennes skönhet framblänkte och bildade en gloria af den olycka och vanära, som ombhöljde henne. Det är kanske sannt, att för en känslig åskådare var det häruti någonting utomordentligt smäörtsamt. Hennes drägt, hvilken hon för detta tillfälle hade till en stor del efter sin egen fantasi förfärdigat i fängelset, tycktes med dess vilda och pittoreska egenheter uttrycka hennes förtviflade, likgiltiga sinnesstämning. Men det zom ådrog sig allas blickar och liksom omskapsde den som bar det, så att både män och qvinnor, hvilka bade vart nära bekanta med Hester Prynne, nu tyckte sig se henne Lhksom för första gången, — det val den på hennes bröst cå fantastiskt broderade och utsirade skarlakansbokstafven. Den egde liksom en förtrollningsmakt, den lösryckts henne från alla vanliga förbindelser med menskligheten och inneslöt henne i en sfer för sig sjelf. Pon är nog skicklig att föra nålen, det äl sökert,, anmärkte en af hennes qvinliga åskå. dare; men har väl nånsin en qvinna före denna oblyga slynan hittat på att visa det pi ett sådant sätt. Ty, ser ni, hvad är det an nat än att skratta vår goda magistrat midt synen, och göra sig det till en öra, hvad då värdige herraine hade ämnat till ett straff., I Det vore rätt-, mumlade den till utseende I mest hördbjertade af de gamla matronorna vom vi drogo af fru Hesters vackra ax!a hennes rika och granna klädning; och hvar iden rida bokstafven beträffar, som hon ha tlså underligt sytt ut, så vill jag bestå entrar laf det flarell jag brukar för min envisa gikt -för att der f göra en som anstår henne bättre. wl nAck, tyst grannar, tystloe hviskade dera t vnosta kamrat: låt henne icke höra er! Ick