Aftonbladet – 3 januari 1853, sida 1

sidan om porten och fastrotad nästan vid tröskeln, stod en vild rosenbuske, betäckt — nt i Juni månad — med späda blomknoppar hvilka tycktes erbjuda sin vällukt och snar försvinnande skönhet åt den fångne, då har st g ditin, och åt den dömde förbrytaren, då han trädde derur för att gå sin dom till mötes, — såsom bevis på att naturens stora, rike bjerta kunde äfven för honom hysa medlidande och ömhet. Genom en underbar händelse har denna rogenbuske fortlefvat i historien; men om den endast qvarlefvat i den fordna steniga ödemarken så långt efter de jettelika granarnes och ekarnes fall, hvilka ursprungligen öfverskyggade den, — eller om, hvilket är mycken anledning tro, den uppsprungit i den kanoniserade Anna Hutchinsons fotspår, då hon inträdde genom fängelseporten, — det våga vi ej bestämma. Då vi likväl vid vår berättelses utgång från denna dystra portal finna den just vid tröskeln, kunna vi ej underlåta att plocka en af dess blommor och erbjuda den åt läsaren. Må den, såsom symbol af en mild moral, uppspira utmed vägen för att förljufva det tragiska slutet af en berättelse om mensklig svaghet och mensklig sorg. TORGET. Gräsplanen framför fängelset var en vacker sommarmorgon, för icke mindre än tvåhundra år sedan, upptagen af ett stort antal af Bostons invånare, hvilka alla oaflåtligen riktade sina blickar på den jernbeslagna ekporten. Bland hvar och en annan befolkning, eller vid en sednare period af Nya Englands bistoria, skulle den grymma strängbet som förstenade dessa goda menniskors skäggbeväxta ansigten hafva tillkännagifvit, att någonting atomordentligt förestod. Man kunde deraf hafva slutit till ingenting mindre än en vänad afrättning af någon beryktad brottsling, På hvilken den lagliga myndighetens utslag endast stadfästat den allmänna opinionens dom. Men af den puritanska karakterens ur