Aftonbladet – 31 december 1852, sida 2

Ni skulle knappast kunna skilja qvinnan från en hviten sade Marks... aKarlen är en mycket ljus mulatt; han ha ett brännmärke i ena handen., Handen hvarmed Georg. tog emot biljetterna darrade litet; men han vände sig kallt om, betraktade med er likgiltig blick den som sist talat, och gick makligt åt et annat håll af båten, der Elisa stod och väntade pi honom. Fru Smyth, med lilla Harry, gick ned i fruntimmers salongen, der den förmenta lilla flickans brunetta skön het framkallade åtskilliga smickrande anmärkningar frår passagerarnas sida. Georg hade den tillfredsställelsen att, då klockar ringde sin afskedshelsning, se Marks begifva sig ut pi landgången och gåiland, och drog en djup suck af lätt. nad när båten lemnat ett oöfverstigligt svalg emellar dem. : Det var en präktig dag. Lake Eries blåa vågor dan. sade gilttrande i solskenet. En frisk bris blåste frår landet, och det ståtliga fartyget sköt fram med väldig fart. O, hvilken osedd verld lefver icke i en menniskas bjerta! Hvem anade, då Georg gick fram och åter på däcket med sin skygga följeslagare vid armen, allt hvad som då rörde sig och arbetade i hans bröst? Den öfversvinneliga lycka som skymtade honom till mötes, tycktes vara allt för herrlig, allt för skön, för att kunna vara en verklighet; och han kände hela dägen igenom en svartsjuk oro, att någonting skulle kommaj och taga henne från honom. Men fartyget sköt fram. Timmarna flydde; och slutigen visade sig, klar och tydlig, den engelska kusten; dessa stränder, som ega den undergörande kraften att endast med sitt vidrörande lösa slafveriets förtrollning, ika mycket på hvilket språk denna blifvit uttalad, eller af hvilken nationlig makt den blifvit bekräftad. Georg och hans hustru stodo arm i arm, då fartyget närmade sig den lilla staden Amherstberg i Canada. Han började andas tungt och höfiigt; det skymlade för hans ögon; ban tryckte tigande den lilla handen, som dar: ande hvilade på hans arm. Klockan ringde; ångbåten stoppade. Nästan utan att se hvad han gjorde, letade van rätt på sina saker och steg med de sina i jullen. Jet lilla sällskapet latdsattes på stranden. De stodo tila tills båten lagt ut igen, hvarefter man och hustru, mder tårar och omfamningar, med sitt undrande barn