Aftonbladet – 30 december 1852, sida 1

Det är hvad jag önskat i många herrans års, -sade Cassy, ,Jag-har blifvit trött vidatt önska det, Jag skulle taga lifvet af mig, om jag bara tordes., sade hon och såg ut i mörkret med denna lugna, tysta förtviflan, som var det vanliga uttrycket i hennes ansigte då det hvilade. Det vore syndigt att taga lifvet af sig sjelfo, sade Emmelina. ; Jagvet just icke hvarför, — icke syndigare än allt det öfriga vi göra, .dag ut och dag in. Men nunnorna sade mig saker, när jag var i klostret, som just kunna afskrämma en menniska från att dö.. Vore det bara rakt slut med oss, då — Emmelina bortvände sig, och dolde sitt -ansigte i sina händer. Under det detta samtal påstod i öfra våningen, hade Legree, utmattad efter sitt rummel, insomnat i rummet dernere. -Legree söp sig ej vanligtvis drucken. Hans grofva och starka natur äskade och fördrog en. skarp, oafbruten spirituös retning, som skulle alldeles döfvat och öfvermannat en svagare. -.Men en djup försigtighet, som låg i bottnen på hela hans väsen, afhöll honom från att ofiare öfverlemna sig åt fyllerilustan till den grad att han förlorade styrseln öfver sig sjelf. Men denna natten hade han, under. sina feberaktiga bemödånden att slå ifrån sig dessa fruktansvärda samvetsqval och farhågor som vaknat hos honom, förtärt. mer än vanligt; så att han, när han afskedat sina otäcka dryckeskamrater, nedföll i-en länstol-och snart var försänkt i djup sömn. i Huru vågar. väl den ondskefulla själen inträda i sömnens andeverld? — i detta land, hvars dunkla gränser ligga så nära vedergällningens hemlighetsful!a skådeplats ! Legree drömde. I hans tunga, feberaktiga sömn stod en bvit skepnad bredvid honom, och lade en kall mjuk hand på honom. Han tyckte att han. visste hvem det var, ehuru ansigtet var beslöjadt; och han darrade af en rysning som kröp genom alla hans lemmar. Sedan tyckte han, att han kände det der håret .sno sig kring hans finger, och sedan att det sakta snodde sig kring hans hals, och klämde, och klämde, och att han. ej kunde andas; och sä tyckte han sig höra röster som Äwiskade åt honom, — hviskningar som isade all hans blod, Sedan tycktes det honom, att han befann sig på brädden af en svindlande: afgrund,. der han, uppfylld af fasa, stretade emot att nedstörta, under det svarta händer uppsträcktes ur djupet och ville neddraga honom; och Cassy kom bakom honom, skrattande, och sköt på honom. Och då framstod åter den. högtidliga, beslöjade skepnaden och slog slöjan åt sidan. Det var hans mor; och hon vände sig ifrån honom, och han föll,.— djupare och djupare, ned bland ett oredigt sorl af jemmerrop, suckar och eit skallande djefvulskt hånskratt — då vaknade Legree. Daggryningens milda ljus höll-på att intränga i rum