Aftonbladet – 29 december 1852, sida 4

iga svordomar, till sitt skepp. Den första underrättelse segree sedan hade om sin mor var en afton då, under let han rumlade i ett lag ät druckhia kamrater, ett bref tacks honom i handen. Han öppnade det, och en lock vf ett.långty glänsande hår utföll derutur, och snodde sig ring hans finger. -Brefvet underrättade honom, att hans nör var död, och att hon på sin dödsbädd hade välsigät och förlåtit honom. Det onda har en egen förfärlig, infernalisk svartkonst, om till gräsliga spöken förvandlar de ljufligaste och heigaste ting. Denna bleka, kärleksfulla moder, — hennes ista bön, hennes förlåtande kärlek, — verkade på detta lemoniska hjerta endast såzom en dödsdom, och väckte ler endast en vild tanke på fördömelse, och en bitter varm, Legree kastade -både hårlock och bref på elden, och när han såg dessa ting fräsa och krympa i elden: yste han inom sig vid tanken på eviga lågor. Han bjöd ill att supa, rumla och svärja bort detta minne; men fta, i djupa natten, då den högtidliga tystnaden fram-! manar den onda själen till ett tvunget förhör inför ein gen domstol, såg ban denna bieka moder uppstiga vid sidan af hans säng, och kände den sakta klämningen af letta hår kring sina finger, till dess kallsvetten lackade itför hans ansigte; och han med fasa uppsprang ur sänJen, J, som förundrat eder öfver att. höra, i ett och jamma Evangelium, att Gud är kärleken, och att Gud är sn förtärande eld, — j kunnen här se, att för en i det onda förhärdad själ är fullkomlig kärek det förfärligaste pinomedel, den ih förtviflans insegel och dom. Förbänna sådant tyg! sade Legree för sig sjelf, under det han smuttade ur sitt glas; hvar fick han i det der? Om det inte precist såg ut som — huh! Jag trodde att jag glömt det der. -Förbanna mig tror jag inte, att det är bara lögn att man kan glömma någonting — fördömdt!: Jag känner mig så dufven! Jag måste ha hit Emmy. Hon hatar mig, den markattan! — Lika kärt — jag skall skicka efter henne ! Legree gick ut i en stor förstuga, från hvilken man hade uppgång till öfra våningen. Denna uppgång hade fordom varit en präktig vindeltrappa, men var nu smutsig och dyster, belamrad med kistor och vidriga sophögar. De nakna, murkna trappstegen tycktes vinda sig upp i mörkret till något obekant, hemskt mål. Detbleka månskenet inföll genom ett smutsigt fönster öfver dörren; luften. var unken och kall, liksom i 2 ve