Aftonbladet – 29 december 1852, sida 4

jorde sitt återtåg till dörren; derpå upptog han speciejalern, och kastade den med fart genom en fönsterruta i i mörkret. Sambo var glad att komma ut. Sedan denne gått, ycktes Legree vara litet flat öfver den förskräckelse han risat. Han satte sig med arg uppsyn ned i sin länstol; ch började, utan att förändra min, smutta på sin toddy. Cassy aflägsnade sig, utan att han märkte det; hon mög sig sedan bort för att sköta om den stackars Tom, Då sätt jag redan omtalat. Och hvad var det nu som kom åt Legree? Och hvad rar det för något i-en simpel lock af ett vackert: hår, som så förfärade denna man, förtrolig med grymbieten i illa dess skepnader? . För att svara härpå, måste jag föra läsaren ett stycke tillbaka i banslefnadshistoria: Så hård, så satanisk, som denna gudlösa man nu syhtes vara, så ade det dock varit en tid: då han vaggades vid en mo: lers. bröst, — vyssjad till sömn af böner cch fromma ;salmer, — då hans nu brännmärkta pänna -fuktades a! len heliga döpelsens bad. I hans: späda barndom hade n hårfager qvinna ledt honom, vid sabbatsklockans ljud, ipp i templet att bedja och tillbedja, Långt bort i Nya England hade. denna moder uppfostrat sin enda son med ångmodig, outtröttlig kärlek, och under oförtröttliga böner. Son af en hårdbjertad many, på hvilken dennes finna bade förspillt en verld af misskänd kärlek, hade egree gått i sin faders fotspår. Oregerlig, vildsint och tyrannisk, föraktade hän alla hennes råd, och tålde ej hennes förebråelser; och redan i mycket unga år öfver gaf han henne för att söka sin lycka tillsjös. Sedermer: hemkom han blott en enda gång; och det var då son hans mor, med hela längtan af ett hjerta som har beho af att älska, och ej hade något annat att älska, trängd sig på honom, och sökte med de innerligaste och en trägnaste böner förmå honom att från en syndig lefnac återvända till Gud och rädda sin själ. Detta var nådens stund för Legree; då kallade god englar honom; då var han nästan vunnen, och Gud barmhertighet höll honom vid handen. Det hårda hjerta började vekna, — det blef en, kamp, — men synden be höll öfverhanden, och han uppbådade hela kraftenaf si) råa natur mot sitt samvetes öfvertygelse. Han -söp ocl svor, — blef vildare och :brutalare än någonsin tillförene Och en natt, då hans mor i-yttersta ångest och förtvifla knäföll. framför honom; sparkade; han henne: ifrån sig;— kastade henne liflös på golfvet, och flydde, under gräs