Aftonbladet – 29 december 1852, sida 2

Jag underkastade mig, ty jag var bunden till händer öck fötter. Han hade mna barn i sitt våld; när jag på minsta: vis satte mig mot hans vilja, så talade han genast om: att sälja dem, och gjorde mig dermed så undergifven han ville. O, hvad detvar för ett lif! attlefva red ett dagligen bristande hjerta, — att bibehålla skenet af kärlek och lycka, der det endast fanns sorg och elände; att vara bunden, med kropp och själ, vid en man som jag hatade. Det roade mig att läsa för Henrik, att spela för honom, att valsa med honom, sjunga för honom; men: allt hvad jag gjorde för denna man, var mig ett riktigt trälarbete, — och ändå tordes jag ej väga nej till någon ting. Han var mycket tyrannisk, och barsk mot barnen. Elisa var ett litet lättskrämdt ting; men Henrik var djerf och högsint, alldeles som hans far; och ingen hade varit i stånd att rå på honom. Denna gossen högg: han nu jemt på, och intet hos barnet var boröm till lags;-och jag lefdei daglig ångest och bäfvan. Jag försökte att göra gossen lydig; Jag sökte att hålla honom undan, ty hela mitt lif hängde fast vid dessa barnen; men det tjente till ingenting. Han sålde båda dessa barnen. Han tog mig med sig ut att åka, en dag, oeh när jag kom hem, voro de ingenstädes till finnandes! Han sade mig, att han sålt dem; han visade mig pen ningarna, priset för deras blod. Från den stunden tyckes allt godt vara viket ifrån mig. Jag rasade och förbannade — förbannade Gud och menniskor, och för en id tror jag verkligen att han var rädd för mig. Men han gaf sig ej så lätt. Han sade mig, att mina barn visserligen voro sålda, men att det berodde af mig, huruvida jag någonsin skulle få återse dem; och att om jag ej höll mig stilla, så skulle det bekomma dem illa, Nå, med en qvinna kan man göra hvad man vill, när man fått makt öfver henneg barn. Han gjorde mig underdånig, han gjorde mig fredlig; han förespeglade mig atsigten, att han måhända skulle återköpa dem; och såunda förgick en vecka eller par. En dag var jag ute och spatserade, och kom att gå förbi tukthuset; jag såg en hop folk trängas vid dörren, och hörde ett barns röst — och plötsligen kom min Henrik, som slitit sig lös från ett par karlar som höllo honom, och fattade mig i klädningen. De kommo efter honom, under gräsliga svordomar, och en karl, hvars ansigte jag aldrig kan förgäta, sade honom, att han ej skulle slippa för det priset; att han skulle följa honom in i tukthuset, och der få en lexa som han aldrig skulle glömma. Jag försökte att medla och bedja — de bara skrattade åt mig; vet arma barnet skrek och såg mig i ansigtet, och höll sg fast vid mig; tills de sleto honom från mig med en sädan häftighet att halfva min klädning följde med; och de släpade in honom, under det han skrek: marama! mamma! — Der stod en karl-som mn känna medlidande med mig. Jag erbjöd honom alla penningar jag hade på mig,