Aftonbladet – 29 december 1852, sida 1

som kan lemna dig, eller någon af oss, minsta skydd öch denna mannen! det är intet i verlden som icke har är i stånd att göra. Jag skulle få håren att resa sig oc! tänderna att skallta på hvem som helst, endast med at Berätta hvad jag sjelt sett och vet cm huru det hir gå till, — och det fjenar till intet att streta emot! Vill jag lefva med honom? Var jag ej en fint uppfostrac qvinna;. och han — Gud i himmelen! Hvad var han och hvad är han? Och ändå. har jag lefvat med honon dessa fem åren, och förbannat hvarje ögonblick af mit lif — natt och dag! Och nu — nu har han fått en ny. ett ungt kräk, endast femton år, och hon är uppfostrad säger hon, i gudsfruktan. Hennes goda missis lärde henne läsa i bibeln, och hon har tagit med sig sin bi. bel hit: — åt helvetet också med henne!v Härvid upp: gaf qvinnan ett vildt och dystert skratt, som ljöd mec en hemsk, öfvernaturlig klang genom det gamla förfalln: skjulet. i Tom gom me sina händer; han såg endas mörker och fasa framför sig. O, Jesus! Herre Jesus! Har du alldeles förgäti 088 arma vårelser?, utbrast han slutligen. Hjelp, Herre jag förgås I Qvinnan fortfor i sträng ton: ; sOch hvad äro väl dessa usla, fattiga hundar, dia: kamrater, för att du skulle vilja lida för deras skull Hvarenda en af dem skall vända sin hand emot dig, vic första tillfälle som yppar sig. De äro samt och synner: ligen så gemena och grymma mot hvarandra som de möjligen kunna; det är intet menskligt förnuft i ditt till. tag att vilja lida för deras skull.s Stackars kräk! sade Tom, — hvad är det som gjor dem grymma? — och, om jag ger sviga, så kan jag bl van vid det, och litet efter hand bli alldeles lik dem. Nej, missis! Jag bar förlorat allt; hustru och barn, hem, och en god husbonde, — han skulle gjort mig fri, om han endast fått lefva en vecka till; — jag har förlora allt i denna verlden, och det är borta och förloradt föl alltid, — och nu kan jag ej stå ut med att förlora him. melen dertill; jag kan ej göra mig till en skurk på köpet hb Men det är ej möjligt att Gud vill tillräkna oss vårs synder,, sade qvinnan; ban kan ej vilja straffa oss föl synder som vi blifvit tvungna att begå; han skall straffa dem på dem som nödga oss dertill.n -. MLåt så varan, sade Tom, men kan det hindra oss från att bli förderfvade? När jag en gång blifvit så hårdbjertad och nedrig som Sambo, så kan det tämligen komma på ett ut kurå jag blifvit det; det är att vara en sådan menniska — det är det söm jag bäfvar förw Qvinnan fästade på Tom en vild, böpen blick, liksom en ny tanke hade-tägit fatt på henne, och sedan sade hon, under djupa suckar: Gud nåde mig! du talar sannt. O—0—o0o!n och här