Qvinnorna gåfvo sig af till sina skjul, och Tom sat ensam vid den rykande elden som kastade sitt röda sker på hans ansigte. Den sköna månen uppsteg och försilfrade skyarna pi den purpurfärgade himmelen. Han nedblickade lugn och tyst, såsom Gud nedblickar på eländets och förtryc kets skådeplats, — blickader lugnt på den ensamma svart: mannen, som satt der med korslagda armar och sin bi bel framför sig hvilande på hans knän. Är Gud här? — Ack, huru är det möjligt för de oupplysta hjertat att bevara sin tro orubbad, vid åsyner af gräsligt tyranni, och påtaglig, ohejdad orättvisa? detta enfaldiga bjerta pågick en skarp strid i den för krossande känslan af liden orätt, aningen om en hellef nad af tillkommande elände, skeppsbrottet af alla fordn: förhoppningar, i hvilket för hans inre syn framställde sit vilderna af hustru, barn och vänner, liksom lik simmand på den svarta vågen, och framskymtande för den half. drunknade sjömannens ögon! Var det väl en lätt sal att kär tro, och hålla fast vid den kristna trons stora lö. sen att Gud är, och är den som belönar dem, hvilke troget söka Hononw? Tom uppstod tröstlös, och släpade sig till skjulet som blifvit honom anvisadt. Golfvet var redan betäckt med trötta sofvare, och stanken derinne bade nära på jaga honom ut igen; men den tjocka nattdimman var iskall. och hans lemmar voro domnade af trötthet; han svepte omkring sig ett trasigt skynke, sori utgjorde allt hvac som bestods af sängkläder, nedlade sig på halmen och insomnade. ; I drömmen nådde en ljuf röst hans öra; han satt på torfbänken i trädgården vid Lake Pontchartrin, och Evs såg med sina allvarliga ögon ned i en bok, och han börde henne läsa: j få 3 När du färdas genom vattnet vill jag vara med dig. och floderna skola ej fördränka dig; när du går genom elden, skall du ej varda förbränd, och lågan skall ej för. tära dig; ty jag är Herren din Gud, Israels Helige, dir Frälsare.n ; Smäningoma tycktes orden sammansmälta och bortdt liksom i en himmelsk musik; barnet uppslog sina djup: ögon, och fästade dem kärleksfullt på honom, och strå lar af värme och tröst tycktes derifrån inströmma i hans hjerta; och liksom buren på tonernas vågor tycktes hor uppsväfva på lysande vingar, från hvilka liksom gyllene stjernor nedföllo, och hon var försvunnen.