Aftonbladet – 27 december 1852, sida 4

Min masser hette herr Ellis och bodde vid 3 tan. . Kanske du sett huset? pVar han god mot dig? sade Emmelina. sMerändels, tills han blef sjuk. Han låg sjuk både länge och jag tor väl det var ett halft är och mer, och blef så fasligt svår. Han löt ej en menniska sofva hvarken dag eller natt; och bief så kurjös, att ingen kunde göra honom i Jag. Och så blef han allt värre och värre för hvar dag; böll mig uppe om n j terna tills jag blef alldeles utfaren och ej förmädde hälla upp ögonen längre; och för det jag somnade in -en natt, trösta mig, så visst, så röt han till åt mig så förfasligt, och sade att han skulle sälja mig åt den värsta husbonde han skulle kunna hitta på åt mig; och likväl hade han loivat mig min fribet ändå efter sin död.v Hade du några vänner?s gade Emmelina. Ja, min man — han är klensmed. Masser plägade mest hyra ut honom. De togo mig bort så hostigt, så jag fick ej tid att se honom; och jag I Gud trösta. mig! sade qvinnan och be med sina händer. Det är en naturlig benägenhet hos hvar och en som hör berättelsen om en olycka, siga något tröstande ord. Emmelina ville söga någovtiog, men hon kunde ej hitta på något att riga. Hvad var ock att säga? Liksom genom en tyst öfverenskommelse underlito de båda, med fruktan och bäfvan, att tala eit enda ord om den förfärliga mannen som nu bliivit derag herre. . Visserligen erbjuder religionen sia tröst äfven i den mörkaste stund. Mulattqvinnan var medlem af metodistkyrkan, och hade en obildad, men varm och uppriktig gudefruktan, Emmelina hade fått en mera vårdad uppfostran; hade lärt sig läsa och skrifva, och blifvit flitigt undervisad i bibeln, allt genom en godhjertad och gudfruktig matmors omsorg. Men likväl: skulle det ej pröfva den ståndaktigaste kristens tro, att se sig skenbarligen öfvergifven af Gud, i klorna på det hejdlösaste tyranni? Och huru mycket mer skulle det pröiva dessa stackars kristnas tro, svaga i kunskap och spida i år! Fartyget ilade med sin bedröfliga Jast uppför den r grumliga, brusande strömmen, genom Röda Flodens mår gfaldiga tvära krökningar; och sorgsna blickar beskådade de branta, röda lerbankarna, under den evigt enormiga färden. Slutligen lade fartyget till vid en liten stad, och Legree, med sin drift, gick i land. (Forts.)