Aftonbladet – 27 december 1852, sida 2

öch intagande. Det förefaller henne nästan bedröfligt att änka på huru rent och fromt, hurå vida öfver vanligheten Jenna flicka blifvit uppfostrad. Men hon har ingen annan tillflykt än bönen; och många sådana böner till Gud hafva uppstigit från detta nätta, snygga, riga, hedersamma slaffängelse, — böner, hvilka Gud ej förgätit, såsom en tillkommande dag skall utvisa. Ty det är skrifvet: Den som förargar en. af dessa små, honom vore bättre att en qvarnsten vore, bunden vid hans hals och han vore kastad i hafvets djup. Det milda, allvarsamma, lugna månljuset tittar in och aftecknar tydligt de gallerförsedda fönstrens former på de liggande, sofvande gestalterna. Moder och dotter sitta och sjunga sakta tillsammans en vild och melankolisk grafsång, som alltid sjunges vid slafbegrafningar: O, hvar är tärfall pt -0, hvar är tårfull ro Hon är burgen, Pöd, och gängen till Herran; Död, och gängen till Herran; Hon är burgen. Dessa ord, sjungna af röster af en egen och melankolisk ljufhet, på en melodi som uttryckte jordisk förtviflans suckan efter himmelskt hopp, sväfvade sakta genom det mörka fångrummet i en patetisk takt, den ena versen efter den andra: O, hvar är Paul och Silas? O, hvar är Paul och Silas? De ha hampat. Döda, och gångna till Herran; Döda, och gångna till Herran! De ha hamnat. Sjungen j, arma själar! Natten är kort, och morgondagen skiljer er för. alltid! SE Men nu är det morgon, och hvarenda själ är i rörelse, och den värde herr Skeggs är beskäftig och fryntlig, ty ett helt varuparti skall nu tillpyntas för auktionen. Han öfvervakar på det nogaste toiletterna; befallningar utdelas åt alla håll att taga på sig en glad mir och vara pigg, och nu äro alla uppställda i en ring, fö att undergå den. sista mönstringen innan de marscher upp till börsen. . Herr Skeggs, med sin palmetto på hufvudet och sir cigarr i munnen, går omkring för att lägga sista händer vid sina expositionsartiklar. ;Hur nu? sade han, ech steg fram till Susanna och Emmelina; shyar ha iockar tagit vägen, flicka 22 Flickan såg blygsamt på sin mor, hvilken, med der smidiga fyndighet som är hennes klass egen, svarade: yJag sade åt henne i morse att hon skulle lägga sit hår slätt och nätt, och inte låta det flyga omkring i löc kär, efter som det ser mera klädt ut på det här viset. xHistorier! sade karien, med befallande ton; gå ge