Aftonbladet – 24 december 1852, sida 1

for att betrakta henne, uppsväfvade hon från marker hennes kinder hade fått en blekare färg, — hennes ögo strålade af en djup, gudomlig glans, en gyllene helgor ring syntes kring hennes hutvud, — och hon försvan ur hans åsyn. Då väcktes Tom af en häftig bultning p porten, och ett sorl af röster hördes från gatan. Han skyndade att öppna porten; der kommo, fie hviskande röster och tunga steg; flera karlar: som bär en kropp, insvept i en kappa och liggande på en fönster lucka. Lampans sken föll .nw rakt på ansigtet, och Tor uppgaf ett vildt anskri af fasa och förtviflan, som gt genljud genom alla gallerierna, under det karlarne nör made sig med sin börda till den öppna salongsdörrer der miss Öphelia ännu satt och stickade. S:t Clare bade gått in på ett kafå för att genomögn en aftoptidning. Under det han satt och läste UPpsto ett förfärligt slagsmål mellan ettpargentlemän i rumme hvilka! ej voro så ge nyktra. S:t Clare och ett på andra af de närvarande sökte skilja dem åt, och S: Clare. fick dervid ett dödligt stygn i sidan af en lån knif, som han ville fråntaga den ena af kämparna. . Huset uppfylldes af skrik och jemmer, gråt och ve klagan från tjenstfolket, som skyndade till från alla håll med vilda åtbörder elitande sig i håret, kastande sig p golfvet, och på allt vis uttryckande den yttersta förtvif Jan. Endast miss Ophelia och Tom tycktes ega någo sans i behåll, ty Maria låg i hysteriska konvulsioner, P miss Ophelias tillsägelse tillreddes i hast en af sofforn i salongen, och den blödande. kroppen lades derpå. S: Clare hade afdånat till följd af smärtan och blodförluster men sedan miss Ophelia börjat använda vederqvickand medel, återkom han till lifs, öppnade ögonen, stirrade p dem en stund, såg sig omkring 1 rummet med allvar samma blickar, hvilka, sedan de med ett melankolisk uttryck hvilat på hvarje föremål, stadnade på hans mor porträtt, Läkaren anlände nu och gjorde sin undersökning Det syntes tydligen på uttrycket i hans ansjgte, att de icke var något hopp öfrigt; men han företog sig att fö; binda såret, och han och miss Opbelia och Tom sysse satte sig stilla med denna förrättning, omgiftia af de snyftande och veklagande tjenstiolket, som trängdes vi salongens dörrar och fönster. Nus, sade läkaren, småste vi skaffa bort hela då der sällskapet; allt beror på att han ej blir det minst oroad,