Aftonbladet – 23 december 1852, sida 2

på S:t Clare; ty han läste !om det, — andra gången långsamt, och liksom öfvervägande orden i sitt sinne. Tomn, sade han, det der folket, som bli så strängt tilltalade, tycks hafva gjort just som jag gjort, — lefvat ett godt, beqvämt, anständigt lif, utan att bry sig om att efterforska huru många af deras bröder voro hungriga, törstiga, sjuka, eller i fängelse.v : Tom svarade intet. S:t Clare uppstod och gick tankfull af och an i verandan, och tycktes, fördjupad i sina tankar, glömma hela verlden; han var så upptagen af sina funderingar, att Tom tvenne gånger måste påminna honom att det hade ringt till qvällsvard. S:t Clare var under hela supern tankspridd och fåordig.. Sedan man: uppstått från bordet sutto han och miss Ophelia i salongen, nästan alldeles tysta. Maria tog sin plats på en soffa under ett sidenmyggtjällj och föll snart i en ljuflig slummer. Miss Ophelia satt tyst och stickade. S:t Clare slog sig ned vid fortepianot och började spela en melankoliskt ljuf melodi i koralstil. Han tycktes vara försönkt i djupa tankar och samtala med sig sjelf i toner. Efter en stund öppnade han en låda och framtog en gammal notbok, hvars blad gulnat af ålder, och började bläddra deruti. 4 — Sen, sade han till missOphelia, detta var en af min mors böcker, — och här är hennes handstil, — kom skall ni få se, Hon afskref och arrangerade detta från Mozarts requiem. Miss Ophelia kom och satte sig bredvid honom. Hon brukade ofta sjunga dettas, sade han. Jag tycker ännu jag hör henne.s Han anslog några få majestätiska ackord, och började sjunga den stora gamla latinska kantaten Dies Iree., Tom, som stod och lyssnade i den yttre verandan, lockades af tonerna ända fram till salongsdörren, der han stod och lyssnade uppmärksamt. Han förstod, naturligtvis, ej orden; men musiken och dess karakter tycktes djupt gripa honom, synnerligen när S:t Clare sjöng de mera rörande afdelningarna. Toms deltagande skulle varit ännu innerligare, om han hade förstött betydelsen af de sköna-orden: