Aftonbladet – 23 december 1852, sida 2

sjelf, men med djup Känsla, hvad skall man säga om den, hvars eget hjerta, hvars uppföstran och samhällets krat kallat förgäfves till något ädelt värf; som gått och latats; som en dåsig, liknöjd åskådare af mensklighetens strider, olyckor och qval, då han bade bort gripa in med handlingens kraft? Jag skulle sägar, yttrade miss Ophelia, satt han bör ångra sig och börja ett nytt lif. Alltid den praktiska Ophelia, som slår spiken på hufvudet! sade S:t Clare, i det hans mun drog sig till ett småleende. Ni ger mig aldrig någon tid till allmänna betraktelser, kusin. Ni buffar mig genast in i det närvarande, i ögonblickets kraf; ni har ett slags evigt nu beständigt i ert sinne.n Nu är den enda tid jag har något att skaffa medr, sade miss Ophelia. Dyra lilla Eva, — stackars barn! sade S:t Clare shon hade fästat sig med hela sin lilla fromma själ vid ett godt verk, som hon ville uppdraga åt mig.. 3 Det var första gången sedan Evas död som ban te lat så mänga ord som dessa om henne, och det syntes mycket väl att han äfven nu endast med möda dämpade ett häftigt utbrott af smärta. Min åsigt af kristendomen är sådans, sade han, patt jag tror att ingen kan ärligt bekänna densamma utan att med ansträngning af alla sina krafter uppträda som kämpe mot detta vidunderliga system at orättvisa, som ligger till grund för hela vår samhällsordning, och, derest så skulle påfordras, uppoffia sig sjelf i striden. Det vill säga, jag tror ej att jag kunde vara en rätt kristen på annat vis, ehuru jag visserligen i mina dagar umgåtts med en sor mängd hederligt och kristet folk, som ej befattat sig med något sådant. Och jag får bekänna, att religiösa personers liknöjdhet i detta hänseende, deras oförmåga stt-ens se samhällsskador, som uppfyllde mig med fasa, bar hos mig alstrat mer tvivelsjuka än någoning annat... ,Och sär du detta allt visstes, sade miss Ophelia hvarför handlade du ej derefter ? ; (Forts.)