Aftonbladet – 23 december 1852, sida 2

Reeordare Jesu pie Quod sum causa tux vir, Ne me perdas, illa die; Quzerens me sedisti. lassus Redemisti crucem passus, Tantus labor non sit eassus!) S:t Clare sjöng orden med ett djupt och känslofull attryck ; ty mänga långa års dunkla täckelse tycktes vari undandraget, och han tyckte sig höra sin moders rös som anförde hans egen. Det var somombåde röst oci instrument hade fått lif. och med innerlig sympati utan dades dessa toner, i hvilka Mozarts himmelska ande ut tryckte aningen om sin himmelsfärd: Sedan S:t Clare slutat sjunga, satt han en liten stunc med hufvudet lutadt i handen; sedan uppstod han oci började gå fram och åter få golfvet. Å Hvilken hög tanke är icke denna Yttersta Dom! sade han; ett rättande af all orätt som genomgått tids åldrarna! — en lösning af allav sedliga gåtor, gifven a den Eviga Visheten! Det är i sanning en underbar bild. Den är för oss, menniskor, fruktansvärd,, sade mis Ophelia. Och framför allt för mig, sade S:t Clare, och stan nade med tankfull uppsyn, Jag läste för Tom i qväl kapitlet hos Matthaeus som handlar derom, och det ba på mig gjort ett mycket djupt intryck. Man skulle vänta att gräsliga brott skulle förekastas dem som utesluta från himmelriket, såsom domskäl; men nej, — de vard: fördömda för det de icke gjort det goda, liksom allt möj igt ondt deruti redan vore inbegripet., ,Måhändan, sade miss Ophelia, pär det omöjligt, at som ej gör något godt, icke heller skulle göra någo ondt.a ? Och hvad., sade S:t Clare, talande liksom för Big ) I ungefärlig öfversättoing: Tänk, o Jesu! på din pina, Som du lidit för de dina: Att ock jag en gäng mä skina Bland de frälstas fromma skara; Och, befriad från all fara, Få hos Dig för evigt vara.