Aftonbladet – 18 december 1852, sida 2

Maria var en af dossa OIE inrättade . dödliga i hvilkas ögon allt som är förloradt och borta får e värde som det aldrig hade. då det egdes. Allt hva hon verkligen egde, tycktes hon endast betrakta för a upptäcka fel deruti; men var: det väl förloradt, så to det aldrig slut på hennes lofsånger : deröfver. Under det att detta samtal pågick i salongen, egd ett annat rum i S:t ÖClares bibliotek. : E . Fom som :alltid.med orolig uppmärksamhet: följt. si husbonde på hans utvandringar, hide sett honom. gå i i sitt bibliotek några timmar förut; och sedan handäng väntat, på hans återkomst, beslöt han ändtligen att gör sig ett ärende ditin. S:t Clare låg på sin soffa, i andr ändan af rummet; Han låg framstupa, med Evas bibe uppslagen framför sig på litet afstånd. Tom gick fram och stannade vid soffan, Han besinnade sig, och unde det han besinnade gig uppreste sig Sit Clare. Det ärlig ansigtet, så fullt af sorg, och med. ett: sådant -bedjand uttryck af tillgifvenhet och deltagande, gjorde ett djup intryck på hans husbonde. Fan lade: sin band påshans och nedintade sitt hufvud deröfver, Q; Tom, min gosse, hela verlden är så tom som et äggskal! ; : j Jag vet det; rit FN jag vet det: sade Tom men ack, om masser bara kunde skåda upp, — up dit, der vår dyra missis Eva är, — upp till vår dyr Frälsare Jesusiv E sAck, Tom, jag ser dit upp, men olyckan är, att jar ;j ser någonting när jsg så gör. Jag önskar jag kunde. Tom suckade tungt. d an å Det tycks vara gifvet barn, och fattigt, hederlig folk, som du, Tom, att se hvad vi icke kunna se, sad St. Clare. vHvadan kommer sig, det?a . 2 , Du hafver detta dolt för de visa och förnuftiga, och hafver det uppenbarat för de fåkunniga, mumlade Tom .Ja, Fader, så hafver varit behagligt för dig,? Tom, jag tror icke, — jag kan icke tro, — jag ha; blifvit så van att tviflas sade St. Olare. Jag vill trc på bibeln, och jag. kan icke —Dyre masser, bed dena gode Guden så här: Herre jag tror; bjelp min otrö.n ; : PVet någon menniska någonting om någonting?, 2 St, Clare för sig sjelf, i det han drömmande stirrad framför sig. Var all denna sköna kärlek och troendas ett af menniskohjertats skiftande hägringar, utan någo grund i. verkligheten, flyktande med det sista. andetaget