Aftonbladet – 18 december 1852, sida 1

ONKEL TOMS STUGA ELLER NEGERLIFVET I AMERIKANSEA SLAFSTATEWNA AF HARRIET BEECHER STOWE. TJUGOSJUNDE KAPIPLET. På jorden detta na det sista är. kams, Statyerna och taflorna i Evas rum voro svepgla i hvita höljen, och endast återhållna andedrägter och smygande fotsteg spordes der, och ljuset inföll högtidligt och mati genom de: förhängda fönstren. e Sängen var hvitklädd, och på den, under engeln med de sänkta vingarna, läg en liten sofvande skepnad — sofvande för att aldrig vakna. Der låg hon, klädd i en af de enkla hvita klidninga bon i lifstiden alltid plögat bära; det rosenförgade ljusei genom gardinerna spridde öfver dödens is en varm rod. nad. De tunga ögonhåren lågo sänkta på den rena kin. den; hufvudet var vändt litet åt ena sidan, likeom i er naturlig sön. men öfver alla anletsdragen hvilade dette höga, himmelska uttryck, denna blandning af -hänyck. ning och hvila, som utvisade att det ej var någon timlig eller jordisk sömn, utan den långa, heliga ro, gom Har gitver dem Han hafver kär. Det gifves ingen död för sådana som du, dyra Eva intet af dödens mörker och skugga; utan endast ett så dant skönt aftynande, som när morgonstjernan förblek nar i den gyllene dagbräckningen. Din blef segren utar strid; du vann din krona på fridens väg. Så tänkte S;t Clare när han stod der med korslagd armar och betraktade henne. Ack, hvem förmår gög hvad han tänkte? Ty från den stunden röster hade sg i dödskammaren: bon är gången,, hade allt för honot varit ett tjockt töcken, en sorgens ökenv. Han had hört röster omksing sig; frågor hade blifvit honom gjord: och ban hade svarat på dem: de hade frågat honom pr: han ville ha begrafningen, och hvar de skulle lägg henne, och han hade Svarat, otäligt, att det angick ht nom icke. ) 80 Av B. n:o 248—265; 267—269, 271—277, 279—290, 2; och 294.