Aftonbladet – 18 december 1852, sida 1

Adolf och Rosa hade ordnat likrummet; flyktiga, pjollriga och barnsliga som de vanligtvis voro, så voro de dock ömsinta och känslofulla; och under det miss Ophelia förde inseendet öfver anstalterna för ordning och prydlighet öfverhufvud, så ver det deras händer som till anordningarna tillade dessa fina, poetiska drag, hvilka beröfvade döden detta kusliga och spöklika utseende, som ofta utmärker en begrafning i Nya England. I fönstren stodo ännu blomster, alla hvita, fina och doftande, med täckt nedhängande blad. Evas lilla bord, öfverklädt med hvitt, bar hennes älsklingsvas, med en ensam hvit mossrosknopp deruti. Draperiets veck hade blifvit lagda och omlagda af Adolf och Rosa, med denna fina blick som utmärker negerstammen. Äfven nu, då S:t Clare stod der tankfull, trippade lilla Rosa in i rummet med en korg full af hvita blommor. Hon ryggade tillbaka då honfick se S:t Clare, och stannade vördnadsfullt på afstånd; men då hon såg att han ej varsnade henne, gick hon fram för att utbreda dem kring den döda. S:t Clare såg henne liksom i en dröm, då hon satte i de små händerna en skön afrikansk jasmin, och med beundransvärd smak utbredde andra blommor kring bädden. Dörren öppnades igen, och Topsy, med ögonen uppsvullna af gråt, visade sig, hållande någonting under törklädet. Rosa gjorde ett hastigt, förbjudande tecken, men hon tog ett steg in i rummet. Du måste gå din väg, sade Bosa med en skarp, bestämd hviskning; du har intet här att göra. Kära, släpp mig fram! Jag har med mig en blomma, — en så riktigt vacker en! sade Topsy, och visade; en halfutsprucken therosknopp. Låt mig sätta den just der. Gå din väg!, sade Rosa i bestämdare ton, Låt henne vara! sade S:t Clare, i det han plötsligen stampade till med foten. Låt henne komma fram.x Rosa drog sig hastigt tillbaka, och Topsy kom fram loch lade sitt offer vid likets fot; sedan med ett vildt och bittert anskri, kastade hon sig ned på golfvet vid säng Ifoten, och grät och snyftade högljudt. Miss Ophelia skyndade in i rummet och försökte upp: lyfta och tysta henne, men det var förgöfyes. —O, miss Eva! miss Eva! Gud gifve jag vore död. Jags också! i ) Det låg någonting förfärligt, genomborrande vildt detta skri; blodet uppträngde i S:t Clares hvita, marmor