Aftonbladet – 17 december 1852, sida 2

i — ——— — V———— ?.:;s —— .— rem EN Dyre faders, sade barnet, :med ansträngning af sina sista krafter; och slog sina armar kring hans hals. Efter-ett ögonblick nedföllo de igen; och då S:t Clare lyftade; sitt: hufvud, såg hanen ryckning af sdödskamp öfverfara ansigtet:— hon drog efter anden, och räckte upp sina små händer. O Gud, detta är förfärligt! sade han och bortvände sig, gripen af dödsångest och vridande Toms hand utan att veta hvad han gjorde. O, Tom, min gosse, det tar lifvet af mig. Tom höll sin husbondes händer mellan sina, och, un der det tårarna strömmade utför hans mörka kinder, såg upp efter hjelp dit han alltid varit van att söka den. Bed att detta måtte gå fort! sade :S:t Clare; ndet söndersliter mitt hjerta. Välsignadt vare Herrans namn! det är öfverståndet, — det är öfverståndet, dyre masser! sade Tom; mbes trakta henne.n Barnet låg flämtande på sina kuddar, alla hennes krafter voro uttömda, — de störa, klara ögonen stodo vidöppna och orörliga. Ack, hvad sade dessa ögon, som talade ett så himmelskt språk? Jörden var försvunnen, och jordiskt-qval; men så högtidlig, så hemlighetsfull, var den segrande:klarheten som öfverstrålade dekta ans sigte, att den dämpade till och med sorgens snyftningar, De trängdes kring henre-under andlög tystnad. sEvan; sade S:t Olare, sakta, Hon hörde: ej: i O, Eva, säg oss hvad du skådar! : Hvad är: det?a sade hennes far. e Ett ljust, saligt löje flög öfver hennes anlete, och hon sade, med bruten röst: — O! kärlek — fröjd — frid l uppgaf en suck och giek från döden till lifvet. Farväl, älskade barn! De lysande, himmelska portarna hafva tillyckt sig efter dig; vi skole ej mer se ditt ljufva anlete. . Beklagom dem; som stodo. vittnen till din bimmelsfärd, när de sansa gig och endast återse: hvardagslifvets kalla, gråa ljus, och du är gängen för alltid (Forts.)