Aftonbladet – 16 december 1852, sida 3

märktes tydligen att hon såg, kände och uppskattade skilnaden mellan de två, Hön vinkade med hånden åt sin far. Han kom oci satle ig bredvid a ; 4 xPappa, mina krafter aftaga för hvarje, dag, och ja körnor ske jag måste skiljas hädan. De är tu och an nat som jag ville säga och göra, — söm jag måste göra och pappa är så emot att jag talar, ett ord i det ämnet Men det måste deran; det går ej an attuppskjuta. Söta goda, låt mig tala: nu!s Tala, tala, mitt dyra barn! sada S:t Clare, i de ban betäckte. sina ögon med ena handen och höll upj Evas hand med den andra. aJag ville då se allt vårt folk samladt här. Jag ha något som jag måste säga dems, sade Eva. nGodtn; sade St. Clare, ien ton af vild undergifvenhet Miss: Ophelia skickade ett bud, och start var hel tjenstfolkspersonalen församlad i rummet. Eva låg tillbakalutad. mot sina kuddar; hennes hå hängde utslaget kring hennes ansigteoch hennes purpur: färgade kinder gjorde ett smärtsamt afbrott mot henne marmorhvita hy för öfrigt och de tunna ytterlinierna a Rennes ben och hela gestalt. Hon sög på hvar och er särskildt med sina stora, öfverjordiskt blickande ögon Tjenarne betogos af en plötslig rörelse. Det ande: ika anletet,. de länga hårlockarna, som lågo afskurns predvid henne, hennes faders bortvända ansigte, och Marias snyftningar, allt detta anslog på en gång de varma och lättrörda negrernas känslor, och alltefter sor le inkommo, så såg den ena på den andra, suckade oct skakade sina hufvuden. Det rådde en djup tystnad, likom vid en jordfästning. Eva reste på sig och såg sig länge omkring, i det on betraktade hvar och en särskildt. Alla biickade jorgset och oroligt. Flera af qvinnorna höljde sina anigten i förklädet. f Jag har skickat bud på er allesammans, mina kära ränner., sade Eva, nemedan jag båller af er. J ären nig. kära allesammans, och jag har något att säga er kom jag ber er lägga på minnet ..... Jag skall snar emna er. Inom få veckor sen J mig icke mer — Här afbröts barnet af ett utbrott afsnyfiningar, suckar och jemmerrep, hvaruti hennes späda röst alldeles förs orade sig. Hon väntade ett ögonblick, och sedan, taande i en röst som hastigt dämpade allas jemmerlåt, ade hon: