jä re ; EN ARN ON : Nå, det tjenar-till intet att disputera, Augustin: Jag tror nog vi haft det här gamla ämnet på tapeten tusen gånger så visst som en, Hvad säger -du om: ett part bräde?n —Desbåda bröderna gingo arm i arm uppför trapporna till verandan, der de snart sutto vid ett lätt bambugalle: med brädspelsbordet mellan sig. Under det de ordnade brickorna sade Alfred: Jag. 8 Säga dig, Augustin, om jag häde samme: öfvertygelse som du, så är eenögönling Så skulle göra. Det tror Jag: nog, — du är en handlingens man; — nå, hvad skulle det yara?x ! h r .nJo, gör ett profstycke med att uppfostra dina egne tjenaren, sade Alfred med en halfförsmädlig min. Du kan lika väl lägga berget Etna öfver dem och bedja dem resa sig upp under den bördan, som att upp: mana mig att uppfostra dem under hela den nedtryckande samhällsmassan, som ligger öfver dem. En ensam mar förmår intet uträtta mot inflytelsen af ett-helt samhälle Om uppfostran skall uträtta någonting, så måste d n utgå från statsinrättningarna och med dem sammanstämma den måste stå i öfverensstämmelse med allmänna tänke: sättet, der den skall göra sig gällande. Du: har förkastetp, sade : Alfred, och:bröderna vorc snart fördjupade i spelet, och fortforo dermed till dest ljudet af galopperande hästar närmade sig verandan. Der komma barnen,, sade Augustin i det han upp. stod. : Kom och se, Alfted! Såg du någonsin någon: ting vackrare?, — — . Och det var verkligen en vacker syn. Henrik, med sin stolta panna, sina svarta, glänsande lockar och glödande kinder, iSkrattade lifligt i det han, böjde. sig: mo sin vackra kusin när de kommo ridande. Hon var klädd Len blå ridklädning, med hatt af samma färg. Rörelser bade gifvit -hennes kinder en lifligare färg, och förhöjde skönheten af-hennes märkvärdigt genomskinliga hy och ketines guldgåla löckar: IV ,Store Gud, hvad hon är vacker! sade Alfred. Jag säger dig, August, hon kommer helt visst att lägga nåket hjerta på pinbänken en vacker dag.