Aftonbladet – 13 december 1852, sida 2

Te rs RS msg Henrik, Alfredg äldsta son, var en ädel, svartögd, präktig gosse, full af eld och snille. Han tycktes från första ögonblicket af deras ankomst vara alldeles förtrollad af sin kusin Evangelinas öfverjordiska behag. Eva hade en liten favorit-ridhäst af snöhvit färg. Han bar så lätt som en gunga, och var spakfördig som sin tilla ryttarinna, och denna gången leddes nu till baksidan af verandan af Tom, under det en liten mulattgosse af omkring en tretton år kom tågandes med en liten svart fullblodsarab, som med stor kostnad blifvit införskrifven enkom åt Henrik. Henrik högmodades på gossevis öfver sin nya tillhörighet, och då han gick fram och tog tyglarna ur handen på sin lilla ridknekt, såg han noga på hästen, och hans panna mörknade. å Hvad vill det här säga, Dodo, du lata slyngel? Du har ej ryktat min häst, i dag. . Jo, masser, sade Dodo ödmjukt, men han har sjelf dammat ned sig., Håll mun, slyngel! sade Henrik och höjde vredgad sitt ridspö. Hur vågar du mucka?, Gossen var en vacker mulatt med qvicka ögon, af samma storlek som Henrik, och hang här låg i lockar kring hans höga, djerfvå Panna. Han hade hvitt blod i sina ådror, såsom man kunde se på den lifliga rodnaden på hans kind, och bligten i hans öga, då han envisades att tala. : Masser Henrik! -—, började han. Henrik slog honom öfver ansigtet med sitt ridspö, och, sedan han fattat honom i armen, tvang honom ned på knä, hvarefter han slog honom tills han sjelf blef anfådd. : Der har du, din oförskämda lymmel! Skall du aldrig lära dig att låta bli och svara när jag bannar dig? För ned hästen igen, och rykta honom ren. Jag skall lära dig lyda, jag. Å vUnga masser,, sade Tom, jag kan sanna hvad han ville säga, som var att hästen ville tumla sig när han leddes upp från stallet; han är så yster, — det var på det viset som han fick dammet på sig; jag såg när han blef ryktad.y