Aftonbladet – 13 december 1852, sida 1

ONKEL TOMS STUGA) NEGNRALIFVET I KNEAIKANSKA SLAFSTATERNA. AF HARRIET BEECHER STOWE: Äfgven så var det med dig, älskade Eva! ditt hems fagra stjerna! Du går bort; men de som älska dig ömmast, ana det ej. Samtalet mellan. Tom och Eva afbröts af ett ifrigt rop från miss Ophelia. Eva, Eva! kom, kära barn; daggen faller, du får ej vara ute längre.v Eva och Tom skyndade in. Miss Ophelia var gammal och erfaren i konsten att sköta sjuka. Hon var från Nya England, och förstod sig mycket väl på de första smygande spåren af den tysta, förrädiska sjukdom, som bortrycker så många af de skönaste och älskligaste, och innan ännu en enda lifstråd är afsliten, inviger dem oåterkalleligen åt döden. Hon hade gifvit akt på den hackiga, torra hostan, den dagligen mer och mer rodnande kinden; och hon lät e förvilla sig af ögats glans, af den febernärda lifligheten. Hon försökte meddela St, Clare sina farhågor, mer han gendref hennes föreställningar med en orolig trotsighet, så olik hans vanliga lättsinniga glädtighet. Kom ej med någon uggellåt, kusin, sådant är mig odrägligt! plägade han säga. Ser ni icke att barne mn växer. Barn bli alltid litet svaga när de växe ort. Men hon har den der stygga hostan!s Hvad är det för prat om hosta! Hennes hosta be: ren ingenting. Hon har väl förkylt sig litet, kan jag 0 Ja men emellertid var det just på det viset som de började med Jeanne Louise, och med Helena, och Maris Sanders. Ack kom nu inte med de der välsignade gamla sjuk. ) Se A, B. n:o 248—265, 267—269, 271—277, 219—289: