Aftonbladet – 11 december 1852, sida 3

Article Image
Mitt vackra bröd ur ugnen jag tar; Smaka! Säg om det lyckats har? Smulorna små Ska fåglarna få, Som sjunga så gladt under himmelen blä. Så sjunger T. K. hemmets fröjder och mödor i sin Strykningsvisa och sin Bakningsvisa. Och går hon utom sin egen dörr och träder inom vänners, ser hon der samma hemmets fridfulla poesi. Man läse Besöket; Den lärde! maka, Den väfvande flickan. Äfven ur handtverkargossens torftiga hvardagshistoria förstår hon att suga en poetisk åskådnings sötma, och i Paralleler uppdras en för denna författarinna ovanligt kraftig kontrast mellan våra blaserade ungherrars seder och handtverkslärlingarnes , som arbeta i smedjan på värdshusgården : Friska källans klara droppar Morgondrycken ät dem ger. Pang! champagnekorken hoppar Genom fönstret till dem ner. Glädjens sylfer, fina lätta, Frän det läckra bordet fly, Och bland gossarne sig sätla, Der hvar fröjd är frisk och ny. Nu de gå: — Ur vägen ungar! Här är unga Sverges hopp! Gän j, arma kortspelskungar! Landets hopp står der i knopp! Vi hålla författarinnan räkning för det hon undgått den, om vi ej alltför mycket bedraga oss, i hennes läge och med hennes lynne ej litet manande frestelsen att glänsa med en poetisk symbolik. Hon har eit enda sådant stycke, Vattnet, men tanken är klar och äfven djup, och framför allt skär. Ingen läsare skall känna sig kall vid de strofer, hvari hon skidrar vattnens bestämmelse ifrån skapelsenatten, då Guds ande sväfvade öfver dem, tilldess denna ande sjelf nedsteg i dem vid -döpelsetimman. Men utrymmet medgifver 088 ej längre att sysselsätta oss med dessa dikter. För hvar och en, som älskar utgjutelserna af ett rent, okonstladt, varmt och menniskovänligt hjerta, skall det lilla bandet ega ett varaktigt värde. Vi måste dock, innan vi nedlägga pennan, äfven göra rättvisa åt hvad vi med Atterbom nyss kallade ordens konstrikhet. I versifikationen har vår författarinna ådagalagt ett icke vanligt mästerskap. Det visar sig så väl i hennes egna dikter, som i ett par öfversättningar från Wordsworth och Schiller. Märkvärdigt nog, tyckes i vissa rytmer genomskymta ett minne af Gluntarnes melodier. Skulle ej till exempel Solnedgången i Eklundshofsskogen, hafva omedvetet ljudit för hennes inre öra då hon diktade det täcka stycket Gossen med smultronen?

11 december 1852, sida 3

Thumbnail