Aftonbladet – 11 december 1852, sida 2

BANER NEON STR AA — — — —— FA TR majestätiska boken; Eva älskade den, emedan den hos henne väckte en tillförene okänd längtan och starka, obestämda rörelser, sådana som lidelsefulla, med en rik inbillningsgåfva utrustade barn gerna erfara. De delar deraf som mest behagade henne, voro Uppenbarelseboken och Profeterna, — böcker, hvilkas dunkla och underbara bilder och glödande språk på henne gjorde ett så mycket starkare intryck, som hon förgäfves sökte utgrunda deras betydels —och hon och hennes enfaldiga vän, det gamla barnet och det unga, befunno sig i detta bänseende på samma punkt. Allt hvad de visste var, alt der talades om en helighet som skulle varda uppenbarad, — ett underbart, tillkommande något, hvarät deras själ fröjdade sig utan att veta hvarför; och ehuru det ej så är i de fysiska vetenskaperna, så gäller det likväl i de moraliska, att det som ej begripes icke alltid är onyttigt. Ty själen vaknar, en darrande fremling, mellan tvenne dunkla evigheter, — det eviga förflutna, det eviga tillkommande, Ljuset faller endast på en liten rymd omkring henne; derför känner hon sig starkast dragen till det okända: och rösterna och dimbilderna, som korama henne till mötes från hänryckningens höjder, finna ett återsvar i hennes egen väntansfulla natur. Dess mystiska bilder äro lika många talismän och ädla stenar, betecknade med hemlighetsfulla hieroglyfer; hon gömmer dem i sin barm, och hoppas en gång kunna tolka dem då bon kommit bakom förhänget, Vid detta tidskifte i vår berättelse har hela St, Clare ska familjen för en til förflyttat sig till sin. villa vid Lake Pontchartrain. Sommarbettan hade förmått alla som I kunde lemna den qvalmiga och osunda staden, att uppgöka sjöstränderna och deras svalkande Juft. I . Clares villa var ett hus i ostindisk styl, omgifl vet af luftiga verandor af bamburör, med öppningar på alla sidor utåt trädgårdar och lustparker. Hvardagssalongen hade utsigt åt en stor trädgård, som doftade aj Itropikernas alla pittoreska växter och blomster, der slinI grande gångstigar ledde ned till stränderna af sjön, hvars silverglänsande yta böljade upp och ned i solstrålarna, I— en tafla som aldrig en timme. förblef den samma, men för hvarje timme blef vackrare. ER