Aftonbladet – 7 december 1852, sida 1

mer förmådde styra folket, utan måste begära sitt afsked Min far var en öm och god äkta iman, men gom aldrig afvek en hårsmån från något som han ansåg nödvändigt och säledes satte ban sin fot, som en klippa, mellan os: och arbetsfolket. Han sade min mor, i ganska vördnads falla och milda, men högst bestämda ordalag, att mec husfolket egde bon att styra och ställa efter behag. men med arbetsfolket kunde hän ej tillåta henne att tage någon befattning. Han vördade och högaktade henne öfver alla menniskor i verlden; men han skulle hafva sagt allt detsamma åt sjelfva den Heliga Jungfrun, i fall hon velat göra något intrång i hans system. Jag hörde ibland min mor resonera med honom öfver saker som förefallit;, — i det hon försökte att väcka hang deltagande. Han afhörde de mest rörande föreställningar med den mest afskräckande artighet och sinneslugn; alltsammans går ut på det, plögade han säga, bom jag skall göra mig af med Stubbs, eller behålla honom? Stubbs är ordentligheten, ärligheten och driftigheten i egen person — den pålitligaste inspektor man någohsin kan få, och så mensklig som folket mest. Fullkomlighet får man ej begära; och vill jag behålla honom, så måste jag hålla honom ryggen fri på det hela, ora det också skulle vara ett och annat att anmärka vid hans åtgärder. All styrelse förutsätter nödvändigheten af en viss stränghet. Allmänna reglor låta sig svårligen tillämpas på enstaka fall, Denna sista maxim tycktes min far anse för rättesnöret vid bedömandet af öfverklagade grymheter, Sedan han sagt detta, plägade han lägga upp benet i soflan, liksom en der gjort ifrån Big en sak, och öfverlemnade sig åt en liten slummer, eller läsningen af en tidning, allt efter omständigheterna. Saken var den, min far ådagalade synbarligen att ban var klippt och skuren till statsman. Han skulle kunnat klyfva Polen lika lätt som en appelsin, eller förtrampa Irland lika lugdt och systeföatiskt som någon annan. Slutligen drog sig min mor förtviflad alldeles tillbaka. Först en gång på den yttersta dagen skall det vardar kändt, hvad ädla och Känslofalla naturer,såsom hennes, känt och lidit, kastade; utan bjelp, i:hvad som förefaller dem såsom en afgrund af orättvisa och grymhet,