Aftonbladet – 2 december 1852, sida 2

värderat. Måhända skall dock en och annan! läsare icke inse behöfligheten af de här italrikt mått förekommande: digressi:oner, om de än mästadels äro upplysande och sorgfälligt utarbetade, äfvensom man torde anmärka, att det hela får ett något kärft och frånstötande utseende genom bristen på indelningar och gruppering, helst här förekomma kapitel eller afdelningar på flera hundra sidor utan någon slags hvilopunkt. Ett band på 700 dryga sidor i oktav blir ock något oformligt att handskas med. Författaren hade, synes det, med fördel kunnat afbryta detta band vid Folkunga-ättens uppträdande samt dermed börja en följande del. Ser man på nutidens förföljelseanda inom religionens område och sedan öfverblickar den tafla författaren upprullar öfver förhållandet för 700 år tillbaka, så behöfver denna nråar tid ej blygas bredvid vår. Man ser på ingen sida förföljelser, från kristendomens intet våldsamt pådrifvande till omvändelse, från hedendomens ingen ofördragsamhet mot den nya lärans förkunnare. Endast få af dess budbärare ledo martyrdöden, och desse ådrogo sig densamma sjelfva genom sitt, af ett eldigt nit häftiga, ovisliga förfarande. ,Det stilla, långsamma fortskridandet at kristendomsverket, på samma gång det lägger i dagen våra fornfäders aktning för samvetets och tankens frihet, vittnar på andra sidan om ett på det bela varsamt tillvägagående hos den nya religionens tjenares. Man dref ej på fulikomligt utrotande af yttre seder och bruk, man sökte i dem inlägga kristna begrepp och så närma folken til! kristendomen, följande Gregorii den stores råd till anglosaxiska missionärerna att ej förstöra hedniska templen utan med vigvatten rena dem till kristna kyrkor och annars för dessa välja hedniska offerplatser samt förlägga kristca festerna på de gamla offerdagarna. Man underlade hedniska bruk en kristlig betydelse, öfverlemnande åt framtiden att rena lägan från röken. Man upptog ipoesien hedniska bilder och gudomligheter, såsom Geijer anmärker om den anglosaxiska Beowulfsdråpan, xhvars okände författare, ehuru kristen och bevisligen äldre än Isländarne, likväl med dem öfverensstämmer i det nordiska skaldespråkets egenheter, i hänvisningar på eddiska myter och i målningen af nordiska sedero. Månne icke detta törklarar många uttryck i Eddorna, helst Islands förste biskop (1057) Bernhard var anglosaxare och lefde före Sämund, som väl mer eller mindre åtgjort vid nuvarande redaktionen. Vid frågan om Erik den heliges fullbordande af kyrkan vid Gamla Upsala, som förra konungar hade påbörjat och något påbygtn, yttrar författaren i en not: Härmed förstås hedniska templets i Gamla Upsala förvandling till kristen kyrka.. Ar meningen att hänföra detta till det tempel Erik fullbordade, så stannar förf. i strid med Brunii, som det synes på alldeles ovederläggliga bevis grundade påstående: Om säledes Gamla Upsala kyrka bestått till någon del at dervarande afgudatempel, så ha bådadera varit tvifvelsutan uppförda af trä och afbrunnit, innan nuvarande helgedom uppstått. Sin förut anförda åsigt, att med Taciti Sitoner borde förstås Norrmännen, har förf. på goda skäl öfvergifvit och nu lämpat detta namn till Quenerna. Deremot vidhåller han förnekandet af Sveriges urinvånare af techudisk ras. Hvad man länge antagit, och väl ännu påstår, att Lapparne eller Finnarne varit Skandinaviens urinvånare och såsom sådana följaktligen innehaft hela landet, till dess af de antågande Götiska folken de blifvit derifrån undanträngda och drifna upp till vildmarkerna ytterst i norden, synes med godt fog kunna och böra försvinna ur svenska historien, till dees åtminstone vissare och mer bindande grunder derför blifvit framhafda än de hvarpå denna förslagsmening hittills finnes byggdn. I anledning af Sigtunas förstöring af Esterna på 1180-talet ingår förf. i den gamla tvisten om Sigtunas förhållande till Birka och förklarar, att dessa så stått i samband med hvarandra, att Birka. utgjort den öppna köpstaden och Sigtuna innefattat afgudahuset, kungsgården, borgen, d. v. 8. på det hela utgjort ett och samma i tvenne delar skilda samhälle, såsom ock nu vanligen antages. (Geijerlåter dock Birka vara borgen, ej den öppna staden.) Denna först af dansken Langebek uppställda hypotes tro vi dock icke hålla stånd. Vi anse den icke förtjena att uttränga Hadorphs och Sjöborgs åsigt om Birkas identitet med Björkö. I förf:s framställning finnna vi åtminstone intet bindande i detta hänseende. Den åbeIropade Adamus ange vi bevisa mycket mera Jemot än för förf:s mening. Visserligen söge Adamus att man på fem dagar kan segla Ifrån Skåne till Sigtuna eller Birka, ty de liggs Tbredvid hvarandra; detta bevisar dock inte mera, än om man säger: det är femti mil resa från Christiania till Stockholm eller UpIsala. Deremot då Adamus beskrifver land: vägen från Skåne till Sigtuna, nämner har serskildt att man skall dels till lands, del till sjös passera Skara (sedan öfver Vettern efter Motala ström till Bråviken, öfver Kol morden) samt Södertelje och Birka samt efter er Imånads resa kunna vara i Sigtuna (per... IScaram, Telgas et Bircam completo mens pervenies Sictonam). Vid en sådan beskrif. i ning vore det väl ganska löjligt att serskild nämna Birka, om den endast utgjort en för stad till Sigtuna. Fo FTP oo OK: LU JAPA ars