Aftonbladet – 2 december 1852, sida 1

såsom en sista hyllning! åt den store döde. Men denna härsmakt representerar något anJnat än Frankrikes och envåldsfurstarnes pretorianer. Invaliderna från Chelsea kämpade under Wellingtons fanor mot den förste Napoleons förtryck, för den konstitutionella friheten i Europa, vid Vittoria, vid Orthez och slutligen på slätterna vid Waterloo. Medän despotismen på Europas fastland idkeligen arbetat på att af sina stater göra knektkaserner, der allt går efter trumman och sjelfva tanken ställes under ståndsrätter, har den brittiska vapenmakten varit företrädesvis en medborgerlig skyddsmakt, och dess högste chef var städse aktad såsom den första medborgaren. Fastän sjelf hög tory och aristokrat var den bortgångne hjelten i hög mening nationens man, derföre att: han satte medborgarens ära framför krigarens, och var soldat blott för att stå såsom ett skyddsvärn framför den medborgerliga frihetens helgedom. Derföre hedrades: han 1 lifvet, och derföre samlades från alla trakter af hans fädernesland halfannan million medborgare, Hvilkas frihet han skyddat, för att bringa sin hyllning åt bans stoft. och bevisa hans jordiska qvarlefva den sista äretjensten. Detta förhållande kan ensamt förklara arten och, vi medgifva det gerna, öfverdriften af gen nistan afgudiska hyllning som England egnat sin store härförares minne. Af de fyratio täta spaiter, som en af Englands största tidningar, Morning Chronicle, den 19 November, dagen efter hans begrafning, egnar åt den bortgångne, utdraga vi dessa rader: Dagens Domitianus tronar icke i de palatser, sder vår Agricola städse var den mest headrade gästen; men den sak för hvilken Welslington så ofta vågade sitt lif, står vid lägre sebb nu än när han först drog sitt svärd: till försvar för den konstitutionella friheten och kristendomens politiska rättigheter. Lagstifstande församlingens sal ohelgad af väldet, senatorerna fördrifna, så många statsmäns landsflykt, devises. och ädles förjagande, spolitisk förföljelse och landsförvisning, och knektväldets arga tyranni, — dessa äro de smörka moln, som vid hans begrafningstimma från alla Europas riken hotande sammandraga sig öfver vår store härförares bår. Nu, sä-som för ett halft århundrade tillbaka, är England den ensliga fläck; der samhällsbevarande fribet finner sitt naturliga hem. Det ger ut som Wellingtons verk måste börjas på nytt i samma ögonblick Wellington kallädes ifrån oss. Så ljuder en röst bland de många. Den hyllning hvarmed England omgifvit hans liktåg, är den hyllning ett fritt folk hembhbär sig sjelf, det lystringsord hvarmed det uppropar sin egen kraft när den ser slafveriets och förtryckets onda makter rusta sig till fejd. Ett: sådant folk skall icke sakna den arm som kan ånyo svinga Wellingtons svärd. Så sörja endast män som veta att de äro den bortgångnes rättmätiga arftagare. Det är en egen omständighet, som icke saknar sin märkvärdighet, att medan gästerna från kontinenten förklara att de missräknat sig på glansen af den krigiska ståt, som omgaf den äldrige fältherrens liktåg, så klaga hans egna landsmän öfver den militäriska flärden, som i deras tycke genom sin öfverdrift endast minskade den gripande verkan af den allmänna saknad som uttryckte sig vid medborgaresoldatens grift. Vi vilja ej afgöra hvilkendera klagan är den mest berättigade. Vi missunna. ej hjelten vid Waterlco de prunkande trofterna och: marskalksstafvarne frän åtta riken, som prydde hans likbegängelse, men vi ära högt deras tro, som menade att millioners tysta och vördnadsfulla saknad talar ett högre, ett ädlare språk, än kanoners dån, krigsmusikens larm och all den prunkande vapenståten. Hvilken ouvertyr till det stora politiska drama, hvartill förlåten måhända snart skall uppdragas: i de sista bortdöende ljuden af sorgmusiken vid Wellingtons bår: blandar sig redan det bacchanaliska fröjdeskränet från legohjonen, som på andra-sidan Kanalen efter sin vana helsa hvarje uppgående makt så länge till dess de under ett ännu vildare jubelskrän trampa den under sina fötter! — H. M. Konungen har, enligt P. T., i går låtit aflemna till Sällskapet De Fattigas Vänner .60, fullständiga. beklädnader, till 30 gossar och 30 flickor, att genom sällskapet utdelas till behöfvande. —i För att genom Sällskapet De Fattigas Vänner utdelas till fattige. i hufvudstaden, har H. M. Drottningen i går, enligt P. T., -gifvit 100. famnar ved. — H. M. Enkedrottningen har i anledning af Eugeniastiftelsens i Christiania tjugofemåriga: högtidsdag låtit tillställa stiftelsens förestånderska fru Lindemann en guldbrosch, besatt med äkta perlor, såsom etttecken på H. M:ts höga tillfredsställelae. med hennes utmärkta sträfvanden för denna gagneliga inrättning... Tillika har Hennes Majestät, som är stiftelsens höga beskyddarinna, skänkt en summa af 40 speciedaler, för att vid något passande tillfälle användas till elevernas undfägnande. a k——LLALrrmIll ee — öst qväfdes, och tårarna runno: utför. hans l din stackars toker!. gade St. Clare, med tå