snart visade sig Toms kolossala skepnad på brädden a bergskrefvan. Georg gaf eld, — kulan träffade Tom i sidan, — råen ehuru sårad, ville han ej draga sig tillbaka, utan sprang med ett yrålande likt en ursinnig tjurs, rakt öfver skref! van fram till. sällskapet. Go vän, sade Phineas, som hastigt trädde fram i fronten, och mottog honom med en puff: af sina långa ar mar, du har här intet att skaffa., Han störtade ned i ravinen, tumlande utför bland träd, buskar, stubbar och stenblock, tills han ändtliger låg stilla, mörbultad och stånkande, trettio fot ned i djupet. Fallet skulle säkert varit dödligt, om det ej saktatt och mildrats derigenom att hans kläder fastnat igrenarns af ett stort träd; likväl nedstörtade han med starkare far an angenämt och nyttigt var. Bevare oss Gud, de äro riktiga djeflar!, sade Marks. i det han anförde återtåget ned för berget med vida större redebogenhet än han ådagalagt vid uppmarsehen, under de hela följet kom med största brådska efter honom, och flåsade och pustade, 1 synnerhet den feta konstapeln, på ett gansks kapitalt vis. Hör på, go herrars, sade Marks, gå nu ni omkring och drag upp Tom der borta, medan jag springer och kastar mig på hästeri och rider tillbaka och skaffar ost hjelp; det blir det bästa, ser ni; och utan att bry sig om sitt sällskaps rop och hån, gjorde Marks som har sagt, och syntes snart galoppera sin väg. Har man någonsin sett en sådan slyngel och erke: kruka? sade jen af följet; komma i egusrörenden, och ta till fötters och lemna oss i sticket!s ä få fi väl of att ta ng am den der anra karlen. an för öfri. a milj a kä är lefvande eller död.x figt, van g Brom har Karlarna, ledda af Toms jemmerrop, klängde och klättrade genom buskar och snår, öfver stockar och stenar, fram till platsen -der: hjelten låg tjutande och svär. jande om hvartannat. Ni låter bra nog illa om: er, Tomy, sade en. Ärn illa skadad ? i Vet inte. Hjelp mig upp, hör ni. -Förbanna den satans qväkarn! Om inte den rackarn varit, så hade jag väl ändå knipit någon af dem, och fått se huru det-bekommit dem. Med mycken; möda och under mycket pustande fick man den fallna hjelten på benen, och på det viset, at