Aftonbladet – 30 november 1852, sida 2

vid honom att han kommer efter med sin raska fåle, oc håller en skarp utkik på vägen, och ger oss en varning fall det syns till några förföljare. Michael har en häst som springer om snart sagdt alla andra hästar; han kar sätta af och låta oss veta om någon fara är å färde. Jaj går nu att säga åt Jim och gumraan att de rusta sig ordning. Vi ha ett vackert försprång och god utsigt at hinna fram till stationen innan de kunna uppnå oss. Va derföre vid godt mod, vän Georg; detta är ej det först: napptag Jag varit med om för ditt folks skull, sade Phi neas i det han stängde dörren etter sig. Phineas är klipsk, sade Simeon. Han ställer no; bra till för dig, Georg., Det enda som bekymrar mig,, sade Georg, vär dei fara jag utsätter er för. Du skulle göra oss en stor tjenst, vän Georg, mer att ej mer tala om den saken. Hvad vigöra, bjuder os samvetet att göra; vi kunna ej annat. Och nu mor, sade han i det han vände sig till Rachel, sskynda nu pi med tillrustningarna för vännerna här, ty vi få ej skick: dem fastande ifrån 088.n Och under det Rachel och hennes barn brådskade med att tillaga majskakor och steka hammel och kyckling och allt hvad vidare erfordrades till qvällsvarden, suttc Georg och hans hustru i den lilla kammaren, hand hand samtalande om sådana saker som hustru och mar kunna hafva att säga hvarandra när de veta att de inon få timmar kunna vara skilda för alltid. sElisa, sade Georg, menniskor som hafva vänner och hus, och jord, och penningar, och allt sådant, kunne ej älska så gom vi, som ej ha något mer än hvarandra. In. nan jag kände dig, hade ingen menniska älskat mig, mer än min stackars förtviflade mor och syster. Jag såg den arma Emilia den morgonen som slafhandlaren bortförde henne. Hon gick till vrån der jag låg och sof och sade: Stackars Georg, din sista vän går ifrån dig. Hvad skall blifva af dig, stackars barn?, Öch jag sprang upp och slog mina armar omkring benne, och grät och snyftade, och hon grät med; och dessa voro de sista vänliga ord jag hör e på tio långa år; och mitt hjerta förtvinade och kändes torrt som aska, tills jag fann dig.