Aftonbladet – 30 november 1852, sida 1

SJUTTONDE KAPITLET. Den fria mannens försvar. Det rådde en liflig, men på intet vis stojande rörelse i qväkarehuset, då det började lida mot slutet af eftermiddagen. RachelHaliday gick lugnt till ochfrån, och hemtade från skåp och skafferier sådana matvaror som ej tögo för stort rum till matsäck åt fremlingarha som skulle gifva sig af på natten. Aftonskuggorna började sträcka sig österut, och den röda, runda solen stod tankfull vid horisonten, och bans strålar inträngde gula och vänliga i den lilla sängkammaren der Georg och hans hustru sutto. Han satt med sitt barn på knät och Höll sin hustrus hand i sin. Båda sågo tankfulla och allvarsamma ut, och spår af tårar syntes på deras kinder. Ja, Elisav, sade Georg, jag känner inom mig -att hvad du säger är sant. Du är ett godt barn — mycket bättre än jag; och jag vill försöka att göra som du sär ger. Jag vill bjuda till att handla så som det anstår en fri man. Jag vill bjuda till att hafva känslor som en kristen. Den store Guden vet att jag menat ärligt och väl — att jag försökt göra mitt bästa när allting var mig emot; och nu vill jag glömma allt det framfarna, och slå ifrån mig hvarje hård och bitter tanke, och läsa min bibel och söka bli en ny menniska. Och när vi kommit till Canada, sade Elisa, sså kan jag bjelpa dig. Jag är ganska skicklig i klädsöm; jag förstår mig på fintvätt och strykning; och vi skola bjelpas åt att förtjena vårt uppehälle. Ja, Elisa, ingen nöd med oss så länge vi hafva hvarandra och vår gosse. O! Elisa, om de der menniskorna visste hvad det är för en välsignelse för en man att känna att hans hustru och barn tillhöra honom! Jag har ofta undrat på, att menniskor som kunna kalla sin hustru och sina barn för sina egna, kunnat fika och äflas efter någonting annat. Jag känner mig nu rik och stark, fastän jag ej eger någonting mer än mina nakna händer. Jag tycker som vore det syndigt att af Gud begära någonting mer. Ja, ehuru jag arbetat skarpt hvarenda dag ända til tjugofem års ålder, och ej eger en dollar i mitt våld, el er ett tak öfver mitt hufvud, eller en jordtorfva sor jag