Aftonbladet – 29 november 1852, sida 2

han ej sällan anslår folktonen. Uti denna egenskap jemte den frihet från maner, som endast kan vinnas genom tidiga och grundliga studier, ett stort välde öfver rytmen som gör att han rör sig fritt och gerna målar i raska bjerta drag, en objektivitet i framställningen som hållit sig obesmittad af detnyare ultraromantiserande tyskeriets ytterligheter, en fulländning uti utförandet som vitinar om ett sorgfälligt och samvetsgrannt arbete — uti allt detta i förening med de förtjenster, som redan Weber hos honom erkände, och ännu dertill en sans och en måtta som midt uti öfverflödet vet att beherrska sig sjelf, se vi lika många anledninger till den stora framgång, som Meyerkeer rönt och som i vår tid änou saknar sin ke. . Det återstår att yttra några ord om utförandet på vår scen. Mamsellerna Normani och Michal hafva båda lika stor förtjenst i det förträffliga utförandet af den iatsgande tvåstämmiga romansen iförsta akten. Den förra utför äfven Fides arioso li andra akten (Dig, min son, välsigne Gud!,) rätt vackert. Hennes atförande af den berömda tiggarvisan i fjerde motsvarar deremot icke helt och hållet hvad vi af den utmärkta j konstnärinnan trott oss här kunna vänta. Hon Igör ctt ubato i tredje takten af dursatsen, som här alldeles icke är på sit ställe, det Iderpå följande crescendot kommer ej riktigt fram, och vi sakna i det hela ett innerligare uttryck af den djupa känsla, som framstöllningen af den olyckliga modrens sinvestörfattIning här fordrar. För öfrigt är Normani i synnerhet uti de patetiska ställena ganska föriträfflig, och hennes vackra mezzosopran med I dess utbildade konstfärdighet gör särdeles god le kt. Vi veta icke, hvarföre hon på några ställen ej obetydligt ändrar meledien, t. ex. i slutet af den vackra ezs-durg.tzen i duon med Bertha uti fjerde akten, och i scenen under kröningen vid orden O, min dotter, min Ju