Aftonbladet – 29 november 1852, sida 1

MUSIK. Profeten af G. Meyerbeer. Operan Profeten fortfar ännu alltid att gifvas för fulla hus och att vid hvarje ny föreställning tillvinna sig nya vänner bland den musikoch teaterälskande allmänheten. Vi hafva redan dagen efter det första utförandet gm en framställning af den handling, som öregår i denna opera. Dess betydenhet såsom konstverk föranleder ogs att återkomma dertill, för att äfven egna en särskild uppmärksamhet åt musiken. Vi hafva någonstädes sett anmärkas, att Meyerbeer är mera sinnrik än snillrik. Denna anmärkning kunde synas spetsfundig nog, om det blott vore möjligt att 1 hvarje fall afgöra hvad som är frukten af den ena eller andra af dessa egenskaper. , Det torde ock vara vågadt nog att frånkänna snillet all andel i framgångar sådana som Roherts och Hugenotternas, eller att förneka dess närvaro vid så storartade konstskapelser. Men det är detlyckliga effektsökeriet, höra vi sägas, det är fintligbeten att genom en liflig handling och genom massan och omvexlingen af pikanta accessoirer besticka åskädarne, söm förklarar dessa framgångar. Månne verkligen det är så? Visst är, att dessa konstverk ej kunnat uppstå, ej kunnat så behandlas utan det mästerskap i ekonomien med de sceniska effekterna, som tillkommer både Scribe och Meyerbeer. Men detta är visserligen ej tillräckligt att förklara deras framgång. För att bäras kring verlden måste de ha andra vingar. Och dessa spåra vi, för vår del, hvad den musikaliska behandlingen angår, just uti de egenskaper, som redan Carl Maria von Weber för snart 40 är sedan fann uti Meyerbeers tidigaste arbeten: vackra, ofta yppiga melodier; rika, nya harmonivändningar ; sorgfällig, ofta i äöfverraskande kombinationer tänkt instrumentering. Man har icke utan skäl apmärkt en viss likhet i den sceniska anordningen emellan Robert och Hugenotterna. Proteten skiljer, sig från båda derigenom, att handlingen mycket