Aftonbladet – 29 november 1852, sida 1

rang förnämsta glanspunkt i afseende på utförandet). Sedan Bertha tillkommit, nu en vandrande pilgrim, följer en duo af mycker skönhet, lifligt målande den oro, hvarmed Bertha sökte sin förlorade älskling; hennes varma glädje att nu åtminstone återfinna hans moder, de olyckliga men höghjertade qvinnornas klagan öfver Johans förmenta död, den unga brudens eldiga beslut att hämnas den på profeten, och den åldriga modrens mera stilla förtröstan på himlen. Vi flyttas nu till-domkyrkan, der profetens kröning skall försiggå, och en praktfull festmusik — måhända något förmodern i sin hållnipg — inleder den storartade scen, då Johan sätter kronan på förvillelsens verk. Från dömens för åskådaren dolda chor, der kröningen föregår, hör man ett Domine fac salvum uppstämmas af vederdöparne. Beledsagad af den aflägsna orgelns preludier och af den ännu osynliga kören förbanuar Fides ovetande sin son ur djupet af sitt bröst och helsari Bertha den nya Judith, som snart skall förgöra honom. När Johan kort derpå, ännu strålande i kröningsskrudens prakt, framträder från choret och, igenkänd af sin moder, förnekar henne, vidtager en ensemble, i hvilken ett par korta melodiska motiver och en genomgående hotfull figur, kombinerade inom oroligt vexlande harmoniföljder, förträffligt måla den förolämpade moderns harm och folkets förvåning och förtrytelse. Men Johan fattar sig. I en till vansinne gränsande spänning mellan tron på sin kallelse och den vaknade sonliga kärleken, förkunnar han; att han vill göra ett under. Vid hopens bifall känner han sig åter vara profeten; och förvirrad af hans makt. och under den magiska inflytelsen af hans genomborrande ord och blick, sjunker Fides till hans fot under en sinnesrörelse, som särdeles vackert uttalas af ett violoncelisolo. Beledsagad af djupa allvarliga tongångar i orkestern, talar profeten nu i ömma toner till modershjertat och frågar upprepade gånger, under stigande harmonier: Är jag din son? Halft vansinnig af tvifvel och fruktan afbeder slut