Aftonbladet – 27 november 1852, sida 1

den elegantaste näsduk; men styfhet och kantighet och en viss rättframhet gaf henne: ett helt annat utseende än henves luftiga granne: Hvarsär Eva? sade Maria. Lillån stannade i trappan för att söga någon ting åt daddan. Och-hvad hvar det väl som Eva sade åt dadda: trappan? Lyssna, köra läsare så får du höra det, fas Maria ej hör det: sDadda lilla; jag vet att du har grufligt ondt i hufvudet. Gud signe er, miss Eva. Visst har jag haft en svår hufvudvärk, men det har gifvit sig något litet. Nå det fögnar :mig att det börjar bli bättre; och se hår, — och härvid slog den lilla flickan sina armar omkring henne — dadda, du skall få min svampdosa. Woja mig, er lilla: vackra guldflaska med briljanter! Tycker ni det! Inte går detani Hvarför ej? Du behöfver henne, och jag behöfver henne ej..: Mamima nyttjar alltid sådant när hon har ondt i hufvudet, och jag vill att du skall bli bättre. Tag den nu var snäll, för att göra mig till viljes.n —xHur hon kan tala; den lilla engeln!s sade daddadå Eva stoppade flaskan 1 barmen på henne, kysste henne, och skyndade tråpporna utför till sin mor. vi sHvarför stannade du?, Jag stannade bara för att ge dadda min svan, att ha: med sig till kyrkan. Eva! sade Maria, och stampade otåligt med foten. adin guldflaska åt dadda! När skall du lära dig hvad som passar? Gå genast på stund och tag igen den., Eva såg slagen och bedröfvad ut och vände sig långsamt om. Hör på Maria, låt barnet hållas; hon skall få göra som hon villv, sade S:t Clare. : : S:t Clare; huru skall hon på sådant sätt kunna taga sig ut här i verlden?s-gade Maria. Det vete Gud,, sade S:t Clare; ;men hon skall taga sig ut i himlen bättre än: både du och jag. Söta pappa; säg icke sår, sade Eva i det hon sakte vidrörde hans armjösdet gör mamma ledgen.