Aftonbladet – 26 november 1852, sida 2

fördom har öfver er än öfver oss. Ni äcklas vid dem, såsom vid en orm eller en padda, men ni harmas öfver det förtryck de lida. J viljen att de ej skola misshandlas; men sjelfve viljen J ej ha något att skaffa med dem. J viljen skicka dem till Afrika, långt från edra ögon och er näsa, och sedan sända dem en missionär eller par för att i all knapphändighet utföra det sjelfuppoffringsäskande verket med deras uppfostran. Säg mig på samvetet, är det inte så? I sanning, kusinn, sade miss Ophelia tankfullt, du torde ej ha så alldeles orätt. ;Hvad skulle det blifva af de fattiga och ringa här i verlden, om inga barn funnos? sade S:t Clare i det han böjde sig öfver ballustraden och med sina blickar följde Eva då hon trippade bort, ledande Tom vid handen. Det lilla barnet, se der den äkta demokraten. Tom är nu en herog för Eva; hans sagor äro under i hennes öron, hans sånger och metodisthymner äro henne förmer än operaarior, och de små leksakerna i hans fickor en juvelgrufva, och han sjelf den underbaraste Tom som någonsin burit svart skinn. Detta är en af Edens rosor, som Herren enkom låtit nedfalla på jorden för de fattiga och de ringa, för hvilka det just icke vankas många när . Det är besynnerligt, kusin,, sade miss Ophelia; vatt höra dig tala, skulle en lätt kunna falla på den tanken att du vore en, bekännare.n En bekännare?s sade S:t Clare. — Jaz en religionsbekännare. . På intet vis; ingalunda någon bekännare, i den bemärkelsen som hemma hos er; och, hvad värre är, som jag fruktar, icke ens någon utöfvare en gång. Hvad är det då som drifver dig att tala så? xIngenting är lättare än att talar, sade S:t Clare. Jag tror Shakespeare låter någon 8982: Jag skulle ha lättare för att visa tjugo mennpiskor hvad som borde göras, än att bli en af de tjugo som följde min egen anvisningx. Lefve arbetets fördelning! Min starka sida består i att tala, och er, kusin, består i att handla.,