Aftonbladet – 26 november 1852, sida 1

en verklig fasa — ehuru god och hederlig han kan fö refalla en på det hela. Han har nemligen med rikti tjurhufvighet beslutat, att vårt folk ej skall underkasta någon husaga, utom hvad som skulle kunna vankas den vägen af hans eller min hand; och han vidhålle detta på ett sätt att jag verkligen ej törs sätta mig emo honom. Nå, kusin kan väl förstå hvad detta skall led: till; ty S:t Ciare skulle ej lyfta sin hand, om de ocks gingo öfver honom allihop, och jag — nå kusin kan vä finna huru grymt det skulle vara att fordra af mig el sådan ansträngning. Och de der domestikerna, som ku sin vet, äro dock icke annat än fullvuxna barn. Derom vet jag verkligen ingenting, Gud vare lofs svarade miss Ophelia kort, k Godt; kusin får väl snart veta, och erfarenheten bli föga behaglig, . tänker jag. Kusin kan ej föreställa sig hvilket retsamt, tanklöst, liknöjdt, oefterrättligt, barnsligt otacksamt följe detta tjenstfolkspatrask är., Maria tycktes alltid få liksom nytt lif när hon inkom på detta ämne; hon öppnade nu fullkomligt gina ögor och tycktes alldeles glömma sin trånsjuka. Kusin vet icke och kan icke veta, hvad en fattig husfru dagligen och stundligen allt bar att uthärda af der i alla möjliga hänseenden. Men det var inte värdt at beklaga sig för S:t Clare. Han söger de besynnerligaste saker, Han påstår att vi gjort, dem till bvad-de äro. och böra hafva fördragsamhet med dem. Han säger, at deras fel äro helt och hållet vårt verk, och att det skulle vara grymt att fostra felen. och straffa dem på köpet Han säger, att vi ej skulle sjelfva bete oss bättre om vi voro i deras ställe; just som om det vore någon jemförelse mellan dem och oss, kusin förstår. Tror icke kusin att Gud skapat dem af samma kött och blod som vi?, sade miss Ophelia snäft, Nej, sådant har verkligen icke. fallit mig in att tro! Ett ljust infall, mingann! De äro ett vanbördigt slägte.x s i Tror icke kusin att de fått odödliga själar?) sade miss Ophelia med stigande harm, Åh jon, sade Maria, gäspande, vtvifvelsutan; det lär väl ingen sätta i fråga. Men att vilja ställa dem på nå