kommer att förestå ett hus, begriper jag ej. Jag gör affär af att vara god mot mitt folk, — det är jag alltid; men man måste låta dem förstå deras plats, och icke släppa dem inpå sig. Det är hvad Eva alltid underlåter; det är omöjligt att inplugga i det barnets hufvud det aldra första begreppet om hvad ett tjenstehjons plats är! Kusin hörde ju huru hon erbjöd sig att vaka hos mig om nätterna, för att låta dadda få sofva! Der har ui ett äkta prof på huru det barnet skulle fara fram i allting, om hon fick råda sig sjelf.n a Jag skulle dock tro,, sade miss Ophelia rätt fram, vatt kusin anser sitt tjenstefolk för menniskor, som kunna behöfva någon hvila när de äro uttröttade.s Utan tvifvel, kusin, gör jag så. Jag är särdeles mån om att unna dem allt som passar sig — allt som icke vänder upp och ned på allting för mg, kusin förstår. Dadda kan sofva ut när och hvar hon behagar; det har ingen nöd med den saken. Hon är det druligaste kräk jag någonsin sett; sofver när hon Byr, sofver när hon sitter, sofver när hon står, öfver allt, timme och stund. Ingen fara med det att icke dadda får sofva tillräckligt. Men det der sättet att behandla tjenstfolk liksom exotiska: blomsterväxter eller äkta postlinsvaser, är rent af befängdt,, sade Maria, i det hon smäktande ned. sjönk i djupet af en svällande ejderduns-emma, och drog till sig en elegant kristallflaska med Iuktspiritus. Ser kusin, fortfor hon med en matt hennesnådli röst, som liknade en arabisk jasmins döende välluktsdoft, eller någonting dylikt eteriskt, ser kusin, jag talar sällan om mig sjelf. Det är inte mitt sätt; Jag kan ej med det. Jag försäkrar kusin, att Jag omöjligt kan förmå mig dertill. Men det är vissa punkter i hvilka St. Clare och jag tänka olika. St. Clare har aldrig förstått mig, aldrig känt mitt värde. Troligen har detta sin grund i min sjuklighet. St. Clare menar väl, efter hvad jag gerna vill tro; men karlarne äro gjelfviska till sin natur, och vårdslösa i sitt sätt att behandla en qvinna. Sådan är åtminstone min erfarenhet., (Forts. följer.)