Aftonbladet – 24 november 1852, sida 3

rektionister, och sedermera har han, enligt traktens I kommissaries utlåtande, ofta hos sig hyst och säll skapat med straffade personer, samt enligt hvad under den nu sednast hällna undersökningen upplystes flere gänger infunnit sig i närheten af Längholmen Joch baft samtal med korrektionister, och ät dem på Reimersholmen serverat kaffe. Olsson, hvilken undergått bestraftning för inbrottsstöld, derföre att han sistl. är greps på bar gerning lefter föröfvadt inbrott hos kammarherren dAlbedyht , har i mänga är på cen förtrolig fot umgätts med Lundell. Säsom förut blifvit omnämnåt lyckades det poliskommissarien Backlund att sistl. torsdags e. m.å Carl XIII:s torg gripa Lundell och Olsson, dervid den förstnämnde i sina rockfickor innehäde en mängd dyrkar och ett större stämjern, äfvensom en hopbruten silfversked. Uti Olssons bostal anträftades en nyfilad större portnyckel hvars rör var talgadt. Antedningen till deras gripande var den, att förre vaktmästaren Horner till polisen anmält att Lundell och Olsson omtalat att de skulle samma eftermiddag sammanträffa ä Carl XIII:s torg för uppgörande af plan till föröfvande af inbrottsstöld i ett hus som dock ej blifvit uppgifvet. Kommissarien Backlund ätföljd af nödig handräckning bade derföre vid den utsatta tiden infunnit sig ä torget och, på sätt förut nämndt är, förekommit det tillernade företaget. Lundell och Olsson affördes till rädhushäktet, men ehuru öfverkonstapeln Bäckström strängeligen tillsade fängvaktmästaren Svensson att sätta Lundell och Olsson i särskilda fängelserum, på det de icke skulle komma i tillfälle att med hvarandra samtala, så blefvo de dock insatte i samma rum, hvarigenom det lyckades dem att uppgöra planen till den lögnaktiga angifvelsen att vaktmästaren Horner skulle ha lemnat Lundell dyrkar och stämjern, för att få honom, som de ansägo som angifrare, misstänkt som medbrottsling. Lundell pästod att ban genom en händelse sammanträftat med Olsson ä Csrl XII:s torg, och förklarade att ban ansäg det nu inträffade förhällandet att på bar gerning gripas med innehafvande af dyrkar vara ett förräderi af Horner som blifvit lejd att göra Lundell olycklig. Lundell har deremot icke kunnat förklara sig öfrer hvad styrkt blifvit, att han en längre tid sällskapat med en beryktad stortjuf benämnd Paul August, äfvensom med de numera häktade och för allmänna säkerheten vädlige f. d. korrektionisterne Boman och Carlström, hvilka sednare äfven blifvit genom gjord angifvelse förhindrade att företaga en större tilleroad inbrottsstöld. Vid det i gär fortsatta polisförhöret styrktes dock genom Lundells tvetalan hans brottslighet. Vid förra förhöret uppgalf L. nemligen, att han tillika med dyrkarne echällit den äfven hos honom anträffade silfverskeden märkt L. H., at Horner; men då hu kyparen Johan Gustaf Eriesson framträdde och bestämdt förklarade att skeden dagen före det Lundell häktades, eller som i dag ätta dagar sedan, saknats nägra ögonblick sedan Lundell aflägsnat sig frän hans matmoders källare, ändrade Lundell sin förut gjorda uppgift och pästod att han hittatskeden ä Carl XIII:s torg kort före det han greps. Att Horner, hvilken visserligen nägon tid på förtrolig fot umgätts med Lundell, är oskyldig till delaktighet i den förmodade planen till inbrottsstölden, styrkes derigenom, att det vid polisförhöret i gär upplystes att Lundell, dä han af polisen antastades, genast efter det han observerade att Horner biträdde kommissarien vid arresteringen, sökte kasta dyrkar frän sig uti kapuschongen på Horners burnus. Säsom förut omnämdt är, har Lundell lyckats att kort efter sitt häktande få samtala med sin hustru, och derigenom kunnat vid första polisförhöret äberopa vittnen, hvilka skulle kunna intyga att Horner lemnat paketet med dyrkarne till Lundell: Vaktmästaren Svensson, ätspord om han tillåtit nägot sädant olagligt samtal, har dertill nekat, men i gär styrktes det att han säväl samma afton som Lundell häktades, som dagen derpå innan L. insattes i cell, tillåtit makarne L. samtala med hvarandra. Det lyekades nemligen hr polismästaren att genom den ganska fintligt ledda undersökningen få hustru Lundell att fritt och otvunget erkänna, det vaktmästareå Svensson, nägon stund efter det Lundell blifvit häktad, infunnit sig hos henne och erbjudit benne samtal med sin man. Hon hade genast, försedd med bränvin och mat, infunnit sig i rädhushäktet och fått tala vid Lundell, och morgonen derpä hade hon med kaffe äter besökt sin man i häktet. Svensson, uppkallad till förhör, erkände nu att bustru Lundell tillätits samtala med sin man, men förnekade att ha infunnit sig i hennes bostad och uppmanat till besöket. Öfverkonstapeln Möller framträdde deremot och förklarade, att ban tidigt sistl. fredags morgon mötthustru L. å Köpmangatan, då hon, tillspord om hvart bon skulle begifva sig, svarat: Jsg ska gå till häktet med kafte åt Lundell, ty vaktmästaren och Lundell äro landsmän och goda vänner,. Möller intygade dessutom, att fångvaktmästaren Svenssons hustru skulle ba infunnit sig hos hustru Lundell och uppmanat: henne förneka det Svensson varit hos Lundell. Vaktmästaren Svensson blef af hr polismästaren allt varligen uppmanadatt erkänna sitt tillgörande i denna: sak, men då han enständigt fortfor att neka, anmärkte hr polismästaren, att hvad som nu redan blifvit styrkt! vore tillräckligt för att Svensson skulle mista sin tjensts. Det af Lundell äberopade vittne, pigan Th. Borgström, blef nu förekalladt. Hon är i tjenst ä en krog i sammga hus vid Österlånggatan, der Lundell är boende, och har förut hos honom varit i tjenst. Den; unga fickan var högst sväfvande i sin berättelse och sökte göra troligt att hon tydligen observerat det Horner inne å krogen till Lundell, nägra dagar före den sednereg gripande, lemnat ett paket. Kommis-, sarien Backlund, hvilken på förhand var beredd på den dikt flickan skulle framkomms med, hade emellertid så föranstaltat, att hon genast beslogs med en j osana uppgift. I Uti ett paket hade nemligrn de från Lundell anhällne dyrkar m. m. varit förvarade. Hr Backlund hade nu uti ett avnat paket lätit inknyta ätskilliga gamla nycklar m, m. och omslagit detsamma red ett gräpappersark. Han framtog uu ur sin ficka paketet och lemnade detsamma till polismästaren, hvarefter flickan, på tillfrägan om hon kunde bestämdt: taga på sin ed att detta paket vore detsamma som Horner skulle ba lemnat till Lundell, genast svarade: j3, jag känner igen det mycket väl på papperets.: Lunedell, som icke avade den snara, som för säväl! hoscm som flickan blifvit utlagd, invände genast: ja, det är mycket riktigt, jag känner äfven igen dets. Paketet öfverlemnades till Lundell för att öppnas, och man kan lätt föreställa sig bans öfserraskning då paketet inneböll endast nägra st. nycklar. Säväl Lundell som flickan gjordes derefter uppmärksamma på! att det papper, hvaruti dyrkarne låg: då L. greps, var hvitt och icke grätt som det nu förevisia. Pigan Andersson, som tjenar på samma ställe som den till vittne åberopade flickan, intygade deremot, att hon icke observerat att Lundell erbällit nägot paket frän Horner, och förklarade bestimdt att Lundell då han aflägsnat sig frän krogen ej, säsom han uppgilver, haft ett paket under armen. På framställd fråga berättade Andersson, att dagen efter det Lundell blifvit häktad hade bustru L. frågat henne om hon icke kunde intyga att Lundell erhä!lit paketet utaf Horner, men då hon förklarat sig ej kunnat göra sädant, så BKade hustru L. begärt att flickan Therese skulle komma upp till henne, och med henne hade hustru L. länge haft enskildt! samtal. DumselhatanaA a a ——O bä