Aftonbladet – 24 november 1852, sida 2

UTRIKES KORRESPONDENS. (Från Aftonbladets korrespondent). Paris den 14 Nov. Kejsarfrågan, min herre, har blifvit fullföljd. på ett sätt, som det icke erfordrades mycken skarpsinnighet för att på förhand för er beteckna dess gång och dess utvecklingsstadier, och det är hvad som jag gjort, utan att allt för mycket misstaga mig ända intill denna stund. Medan jag bemödat mig att sätta er på vakt mot falska rykten, har jag trott mig kunna säga er att efter presidentens resa, som hade till ändamål att upptända entusiasmen i provinserna och med denna eld vederbörligen uppvärma Paris, skulle man följa den väg konstitutionen antydde, och det är hvad som skett. Jag hade tillagt att enligt all sannolikhet skulle ingen väsentlig förändring ega rum i konstitutionens grundprinciper, och presidenten bar i sitt budskap till senaten, såsom ni sett, uttryckt sin afsigt att lemna dem oför ändrade. Jag hade gjort en annan förutsägelse, som tycktes nägot mera vågad, om senatens enhällighet i öfverläggningen angående kejsarfrågan: hvem skulle hafva trott det? Det var på denna punkt som mina profetiska ingifvelser skulle möta ett nederlag. En röst har sagt nej. Denna röst ensam i senaten protesterade mot kejsardömet, detta fenomen var. väl egnadt att väcka hela Paris förundran. Hvem var denna röst? Hvem tillhörde den? Skulle det ej vara konung Jeråme som i sjelfva verket nedlade sin värdighet såsom senatens president? Vittnade den ej följaktligen om en djup söndring inom familjen Bonaparte? Och så började man gå tillbaka till Napoleon och erinra sig såväl hans disputer med hans bröder som deras uppförande mot kejsarinnan Josephine, hufvädsakligen i afseende på äktenskapsskillnaden, och deraf sluta att det fanns en djup antipati mellan den egentliga grenen Bonaparte och grenen Bonaparte-Beauharnais. Olyckligtvis för konjekturmakarne, tillhörde den afvikande rösten, enligt hvad det synes, hr Viellard, Louis Napoleons gamla vän och lärare, hvilken hr Viellard unnat sig det oskyldiga nöjet att visa republiken all den smärta ban erfor öfver att se den konfiskerad af sin fordne elev, denna smärta lika senfördig som den stått ensam i den församling, inför hvilken den uttrycktes. För öfrigt har detta nej icke gjort dålig effekt bland de 86 ja, och man kan säga att så uppriktigt jag än är böjd att anse det, var det icke desto mindre mycket fiffigt beräknadt. Det bevisar oberoendet hos de motsatta rösterna. Napoleon den förste hade med alla sina rådplägande församlingar en enda svårighet, nemligen att få någon opposition. Sådan kunde han ej få; ingen ville åtaga sig denna roll. Hr Viellard har kanske förutsett denna svårighet för den nya regeringen, och har velat genora sitt eget exempel bidraga till afhbjelpandet af denna förargliga olägenhet. Sedan man talt sig mätt öfver detta ämne, har den allmänna nyfikenheten återfa!lit i detta vacuum, hvari den så ofta befunnit sig sedan den nya regimen, och som Abd-el-Kaders afresa tycks hafva gjort större och hemskare. Den fäster sig nu med någon grad af intresse vid omröstningen den 21 och 22 denna månad. Det är ögonskenligt att regeringen fruktar, om icke fiendtlighet, åtminstone afhållande från valen. Man har i denna afsigt utspridt åtskilliga rykten för att lifva väljarnes deltagande, såsom om en reduktion i armåen, någon utvidgad frihet för pressen, äfvensom något ökade rättigheter för lagstiftande församlingen. Intet af dessa rykten har emellertid tagit önskad fart. Prefekterna öfversvämma i samma syfte sina departementer med proklamationer, för att lifva väljarnes nit. I motsattriktning cirkulerar man och man emellan en anonym motproklamation, som under den ena eller andra formen uppmanar väljarne att bli vackert hemma, Regeringens bearbetning skall utan tvifvel bli den segrande, men jag skulle ej förundra mig alltför mycket