Aftonbladet – 24 november 1852, sida 1

ningar till missionssällsk alla voro dock ense derom, att aldrig i dessa trakter en varit sedd till den parasolett som blifvit förskrifven från NewYork, och att hon hade en silkesklädning som riktigt kunde stå för sig sjelf, hvad man än måtte ha att säga om egarinnan, Ett temligen tillförlitligt rykte gick äfven om näsdukar som voro sydda med hålsöm; ja det påstods till och med att miss Öphelia hade en näsduk med spetsar rundtomkring — och man tillade äfven att den skulle vara broderad i hörnen; men denna sistnämnda uppgift blef aldrig fullt bestyrkt och lärer ej blifvit det allt intill denna dag, Miss Opbhelia, sådan hon nu för ögonen befinneg, står framför er i en ganska glänsande brun resklädning af nankin; lång, mager och kantig. Hennes ansigte var magerlagdt, med något skarpa ytterlinier; läpparna gammantryckta, betecknande en person som är van att göra sig en bestämd tanke om alla saker och ting; under det de genomträngande, mörka ögonen hade en egen, forskande, uppmärksam rörelse och spelade öfverallt, lik. som de sågo efter någonting att taga vara på. Alla hennes rörelser voro kantiga, bestämda, och vittnade om inre kraft; och ehuru hon ej var mycket tal. för, voro hennes ord på ett märkvärdigt sätt gående på saken, oeh alltid använda på rätt ställe. I sina lefnadsvanor var hon ordning, metod och noggranhet lifslefvande. I punktlighet var hon lika oundkomlig som en timvisare, oeh lika omedgörlig som, ett jernvägslokomotiv; och hon hyste ett suveränt förakt för allt som var motsatsen häraf. Den största af alla synder, i hennes ögon — sum. man af all uselhet — uttrycktes med ett i hennes språkbruk ofta förekommande och dersammastädes mycket betecknande ord: tåpighetv. Yttersta graden af hennes förakt bestod uti att med ett särdeles eftertryck uttala ordet tåpigto; och dermed betecknade hon hvarje. sätt att gå tillväga som ej ledde rakt och bestämdt till vinnandet af ett åsyftadt ändamål. Folk som gjorde ingenting, eller gom ej hade riktig reda på hvad de skulle göra, eller som ej togo den genaste vägen för att fullgöra hvad de hade för händer, voro föremål för hennes yttersta förakt; ett förakt som mindre ofta uttrycktes medelst ord,