Aftonbladet – 23 november 1852, sida 2

nade sig i hemlighet att han hade fått en så föga skarpsynt hustru; men sedan smekmånadens mjukheter och artigheter voro sin kos, gjorde han den upptäckten, att en vacker ung qvinna, som i alla sina dagar varit van att blifva smekt och fjesad, kan blifva en. rätt skarpkantig husfru i hvardagslag. Maria hade aldrig haft mycken förmåga af tillgifvenhet, eller någon synnerlig känslighet; och det lilla hon deraf haft, hade fördränkts i den mest inbitna och omedvetna sjelfviskhet; en sjelfviskhet som var så mycket ohjelpligare, emedan den var så hjertans belåten med sig sjelf, så ytterligt okunnig om tillvarelsen af andra anspråk än sina egna. Hon hade alltifrån sin barndom varit omgifven af domestiker, som endast lefde för att studera hennes nycker; tanken at dessa varelser hade, vare sig känslor eller rättigheter, hade aldrig dagats för hennes själ, icke ens på längste afstånd. Hennes fader, hvars enda barn hon var, hade aldrig nekat henne någonting som det stod i mensklig höfva att åstadkomma; och då hon inträdde i lifvet, skön, talangfull, en rik arftagerska, hade hon följaktli. gen alla valbara och icke-valbara af andra könet guckande vid sin fot, och hon tviflade ej det minsta, at ju icke Augustin var en öfverlycklig man i det han fåt henne. Det är ett stort misstag att tro, det en qvinns utan hjerta skall bli en medgörlig fordriorataere i fråge om utbyte af ömsesidig tillgifvenhet. Det finns ej på hela jorden en obarmhertigare .utkräfvare af kärlek ffrår vandra än en inbitet sjelfvisk qvinna; och ju kärlekslösare hon sjelf blir, desto svartsjukare och strängare utkräfver hon kärlek, ända till yttersta skärfven. När der. för S:t Clare började upphöra med dessa galanterier och små uppmärksambheter, hvilka i förstone ödade till följd af vanan vid den så kallade pkurtisen, fann har gin herrekarinna på intet vis redebogen att förunna gir Ielaf friheten: det uppstod en uppsjö af tårar, sura mine: och små orkaner; det vankades missnöjen, förtret, före. bråelser. S:t Clare var godsint och beqväm; han sökte I mäkla fred medelst presenter och smicker; och när Ma. Iria blef moder för ett barn, kände han vakna inom Big nigoating som liknade ömhet. . . S:t Clares moder hade varit ett fruntimmer af en ovan lig sjäilshöghet ech renhet i karakteren, oeh han gaf detta Ibarn sin moders namn, i det Jjufva hoppet att hon skulle