Aftonbladet – 23 november 1852, sida 1

ns KET YE EIN SNOOK ATEA YTTER Man säger att detta system angenämt sysselsatte några personer, och att det icke lönar mödan att man bibehåller ett politiskt system för så litet. Man har rätt. Men man glömmer, att det derjemte sysselsatte hela landet, allt hvad detta eger lefvande i kunskaper och intelligens. Det har någon gång kunnat vara missbelåtet med den angenäma sysselsättningen, som det heter; men det är fara värdt, att det kommer att återfordra den blott alltför snart. Ve den styrelse, som ger folket tillfälle att känna ledsnad! Detta inse styrelserna så väl, att de ofta finna sig nödsakade att störta sig i krig för att förjaga sina undersåters ledsnad. Man kar icke tillräckligt beräknat, huru mycket detta krig från tribunen, mellan partierna om portföljer, detta ofta farliga och tröttande krig kunde uti en så Kflig och lättrörlig nations som vår i hufvud och inbildning träda i stället för det verkliga kriget, hvars mödor, kostnader och faror äro af helt annan art. Gud gifve att vi sluppe erfara det på vår bekostnad såsom våra fäder fingo! Men när man går nog långt i blindhet för att påstå, det folken äro skapade för lugnet och att den evinnerliga Törelsen icke lämpar sig för dem, då kastar man fram en tanke, hvilken hela Historien förnekar, och som skulle syfta på att föra oss tillbaka till Indiens och Egyptens tillstånd. De christna folken hafva aldrig velat gå in på en sådan lott; Gud har icke ärnat dem till att bli mumier. Nationerna hafva likasom individerna sina perioder af trötthet :och nedstämning; men de resa sig igen med underbar spänstighrt. Vi få väl se exempel: deraf, när Frankrike fått smaka en tio eller tjugo ärs lugn och tystnad: Man säger, att fore de konstitutionella påhitten regeringarne icke saknade ära och folken icke trygghet. Jag svarar, att de saknade detta väsendtligen ailtifrån det den absoluta morarkien sattes i stället för de gamla institutionerna; detta bevisas af Frankrike under Ludvig XV och af Spanien under Godoy, jemförda med England wider den äldre och yngre Pitt. Jag tilläger, att de moderna folken ickeflänge skola låta sig nöja med en slik jemförelse. Män säger, att England kan stå utmed den parlamentariska formen, emedan det är en aristokfati, och Förenade Staterna, emedan de äro en förbundsstat. Det är sannt att Englaid är eller värit en aristokrati; men man glömmer, att denna aristokrati, som alltjemt med sig ihförlifvar öfverlägsenheter af alla slag, för hvarje dag sträfvar att alltmer närma sig till sambällstillståndet på kontinenten, och att, ju mer denna sträfvan gifvit sig tillkänna, desto mer har det parlamentariska systemet der förstärkt sig på det kungliga prerogativets bekostnad. Det är sannt, att Förenade Staterna äro en förbundsstat, men detta förbund består af suveräna stater, bland hvilka flera äro lika stora som europeiska konungariken, och hvilka hvår för sig styras af församlingar. Om staden New-York med sina tre millioner invånare kan härda ut med det representativa systemet, hvarföre skulle ej Belgien, som har fyra millioner, kunna göra det lika väl? Om den parlamentariska regeringen skall förag väl, erfordras det tvifvelsutan klokhet, förstånd, moderation; men i Frankrike har parlamentariskheten oftast saknat allt detta. Engelsmännen egde allt detta i ansenligt mått 1688 och efter denna tid; derföre hafva de också förstått att göra detta system varaktigt och blomstrande :hos sig. Deri ligger rätta skälet till deras framgång, vida mer än i deras aristokrati. Men man torde benäget medgifva, att dessa egenskaper äro nödvändiga öfver allt, och minst lika mycket i absoluta monarkier som i representativa regeringar. Just med anledning af bristen på dem hafva monarkierna ramlat så ofta. — Ingenting går i borgen för det, att en person, som eger rättighet att sköta allt, skall vara klokare än en hel samling af, till och med medelmåttiga personer, ställda vid hans sida för att hålla honom inom skrankorna. Ingenting går i borgen för detta; men om det än vore så, skulle ingen i längden förmå menniskorna 1 vår tid att tro derpå, och finnes icke denna tro, så ramlar byggnaden från grundvalen. Som en fara för samhället angifver man ytterligare vältalighetens triumfer, likasom skulle vältaligheten verkligen vara någon så vanlig vara; man utgifver för en ny upptäckt det gamla axiomet, att vältalighet icke alltid är vishet, och man åberopar alla vältaläres i verlden historia alltifrån Demosthenes. Jag för min del har icke vetat, att den parlamentariska styrelsen gjort sig skyldig till allt för mycken vältalighet, jag skulle varit benägen att snarare förevita densamma qvantiteten än qvaliteten af de hållna talen, och jag anser det högst ärofullt för denna styrelse att få uppbära förebråelser på samma grund som Demosthenes. Men hur djupt äro vi ej fallna, då sådana barnsliga sofismer kunna utan motsägelse upp dukas i de mest spridda organer! Man bör sannerligen gå dem förbi med föraktets tystnad, så framt det icke funnits katolska pennor, hvilka kopierat dem. Till all lycka skall menniskosläg