Aftonbladet – 22 november 1852, sida 3

MIVGE HIM SIGUUIGUE LIVADTE I UPpplällllDg ta Sar jag väl trösta mig i det medvetande, att förmågan ger man sig ej sjelf, utan måste nöjas med densamma sädan Försynen den förlänat. Jag afundas ingalundå dem, som blifvit bättre lottade, och önskar dem jemväl kraft och förmäga att gagna de dem förunnade häfvor, på ett för det allmänna gagneligt sätt. Med de pund mig blifvit förlänade sammanställer jag dock en vana — af hvilken äfven jag under min långa tjenstebana alltid funnit mig väl — el:er den, att noga betänka mig innan jag handlar. I afseende på denna vana gäller ätven allt hvad jag nyss beträffande den mig förevitade misstänksamhet yttrat. Den bekommer vederbörande embetsmän vida bättre än att obetänksamt rusa åstad. Man undviker ätminstone då i förra fallet hvarje för embetenas anseende vädlig dekonfityr — exempelvis en sädan som br landshöfding Gynther och hans t. f. landssekreterare, efter hvad hr justitiekansleren nogsamt känner, nyligen fingo hos 2:ne särskilda auktoriteter lida i afseende på förd klagan mot vice häradshöfdingen Thor Tengvall. Hr landshöfdingen åberopar mot mig säsom exempel på en trög uppfattning och längsamhet i göromälen förment dröjsmål med afvittringen rörande Helgums socken, hvilket dröjsmål till och med skall väckt Kongl. Maj:ts uppmärksamhet. Förhällandet visas af i afskrift närlagde skriftvexling, deraf hr justitiekansleren behagade finna att den omförmälda suppmärksamheten egentligen bestätt af en förfrågan om anledningen till dröjsmålet, samt att, sedan upplysning härom behörigen meddelats, nägot vidare i saken ej följde. Skulle alla erinringar och förfrägnivgar i förekommande ärenden förutsätta försumlighet, sä fruktar jag att ingen embetsman, högre eller lägre — icke ens br landshöfdingen Gynther — kunde frän sådan beskyllning fritagas. Till de upplysningar i ämnet, hvilka jag i det underdäniga svaret äberopade, torde böra läggas den upplysning att sedan ett afvittringsutslag blifvit expedieradt, intilldess det till kongl. kammarkollegium insändes, erfordras kungörande, besvärs afbidande och förklaringars infordrande samt utlätandes meddelande, hvartill ätgär en längre tid, samt att i fräga om Helgum, denna afvittringsexpedition berodde jemväl på en särskild frägas utredande genom förordnad syn ä en trakt i aflägsnaste fjällsocknarne, till hvilken syn personer utom länet mäste kallas. Hr landshöfdingen yttrar att varningar och föreställningar skola tillförene inom embetsverket meddelate. Mig veterligen har det blott skett en enda gäng —— men i olikhet mot nu utgjordes, enligt hvad det bifogade protokollet visar, erinringen då ej af en skrapa, utan af en fullt grundad, vänlig påminnelse, gifven åt t. f. landssekreteraren för värdslöshet i tjensten, en ätgärd, enligt hvad hr landshöfding Akerman sjelf förklarade, vidtagen dock endast för att undvika den för t. f. landssekreteraren vädligare, af felets anmölan till ätal ä vederbörlig ort. Jag har nu slutat mina påminnelser samt vet att jag ej felat än mindre gjort mig till varning förfal len, derföre att jag till mitt eget fredande från medvetandet af ouppfyllda tjensteäligganden, underlåtit att ställa mig till efterrättelse en på olagligt sätt mig tilldelad enskild tillsägelse af hr landshöfdingen, emot hvars orimlighet mig ej lemnats tillfälle anmäla reservation och hvilken tillsägelse vid sädant förhällande var omöjlig att ätlyda; och dä jag sälunda blifvit utan skäl skymfad, anser jag mig berättigad till den upprättelse, som kan i laglig väg mig förunnas. Och som det är endast en sådan på föregängen pröfning af förhällandena fotad upprättelse jag begar, så torde br justitekanslerens kända rättvisa ej vägra mig det enda medlet dertill, eller mälets ötverlemnande till laga beifran. Hr landssekreteraren Eckhell har visserligen äfven inkommit med ett anförande i detta mäl, men som detta anförande finnes alldeles opåkalladt och vid betraktande af innehället mäste antagas blifvit utom br landshöfdingens vetskap till hr justitiekansleren öfverlemnadt, sä har jag ansett mig icke ega att i dessa päminnelser genmöla hr t. f. landssekreterarens taktlösa ordsvall, hvilket jag deremot tager mig friheten att i en särskild skrift korteligen beröra. Hernösand deul4 Oktober 1852. Jae. Wilh. Langelius. Langelii skrift till bemötande af t.f. landssekreteraren Eckhells andragande är af detta innehåll: Till Kongl. Maj:ts Justitiekanslers-embete. I de päminnelser jag med dagens post afgifvit mot br landshöfdingen Gynthers förklaring i anledning af mina klagomäl öfver en mig tilldelad varning, bar jag förbebällit mig att få särskildt yttra nägra ord i anledning af den skrift, hvarmed hr landssekreteraren Eckhell alldeles opåkalladt tillätit sig beledsaga br landsböfdingens förr berörda förklaring. Denna skrift förräder en högre grad af taktlöshet, än som bör oanmärkt lemnas. För sä vidt jag, :som saknar den spräkbildning, bvilken man otvifvelaktigt bör ega för attur hr lands.ekreterarens med främmande ord rikligen spöckade mästerverk kunna utleta den egentliga meningen, vasit i ständ att densamma tolka, utgöres samma snillefoster egentligen af tvenne hvarandra rakt motsatta delar: den ena utgörande ett rökoffer, hemburet br landshöfdingens person, och den andra en fördömelsedom öfver min ätg5rd att väga, ej endast ifrögasätts behörigheten af, utan äfven ogilla hrlandshöfdiegens sarningsätgärd, hvarförutan br landssekreteraren söker, så g dt sig göra läter, häfda detaf honom förda varningsprotokellets riktighet. Åberopande i sistnämnda hänseende hvad jag mot protokoliets riktighet I de afgifna påminnelserna anrfört, vill jag med hänsigt till desaa förrberörda bäda afsigter betrakta hr landssekreterarens ech hans ifrägavaraade ordsvall. Det är icke svärt att i br landssekreterarens yttranden spära den tillförordnade tjenstersannen, som söker stt på alla möjliga sätt ät sig värna utsigten om framtida befordran, hvilken — kanske oftast oriktigt nog — man tror ernös genom en ödmjuk und. fallenbet för den som mekten hafver; men genom opåkallade rökverk kan man oftast skada och sära den man afser att gagna, och sä tror jag verkligen händelsen är i närvarande fall; ty icke mä det antagas att br landshöfding Gynther begärt eller ens behöft ett vitsord af sin tillförordnade landssekreterare; oeh trots den söndring, sem i ofvanberörde mätto egt rum emellan hr landshötfdingen och mig, erkänner jag hr landsböfdingens goda vilja och förmöga, väl vetande, att dessa stä vida öfver och helst undvara ödmjukhetens och lycksökeriets rökoffer. Till hr landshöfding Gynthers heder mäste det således erkännas, att br landsböfdingen icke kunnatega kännedom om den skrift hr landssekreteraren tillätit sig i detta mäl afgifva. Hr landssekreterarens mot mig riktade omdömen iemnar jag i det värde desamma, liksom hr landssekreterarens öfriga äsigter, kunna i allmänket ega. Att bestämma halten af detta värde tillhör icke mig; men ett vet jag, och cetta kan jemväl tjena att belysa hr landssekreterarens pästående, att man inför sförständigt folk fäfängt kan söka ifrägasätta riktigheten af hr landssekretersrens expeditione:, och detta enda är att för den aldrig så litet forskniogsvane föga möda skulle uppstå att bland mängden af de frän hr landssekreteraren utgängne expeditioner uppleta dussintals sädane, som äro blottade på formenlighet, på öfverensssämmelse med handlingarnes innehöll, samt på töljdriktighet (konseqvens), hvilken sistnämnda hr at landssekreteraren icke ecs tycks det ringaste atta. Förbindande mig att, derest hr t. f. landssekreteraren skulle sådant äska, framleta och framlägga flerfaldiga bevis på riktigheten af det anförda, vill jag ou endast fästa uppmärksamheten på den mängd expeditioner, som daterade på Palmsöndag,Längfredag, DEt daner anh andra halmdanas Uframnmnram mad fal MM mh et om Ft PA nr sf me MM mm AA Men kor I be AA PM MM bet OM bognt see PA -— FM VR ke —-—EO mm Lgr EEE LS Me GR Öh RA må cn nr Mö a MM s I PP RP OT rr Nm oo rr 00 Mm tr Re al fi be KT et ÅN Rh So