Aftonbladet – 22 november 1852, sida 3

Article Image
(Insändt.) Om en medalj och om något annat. Förr i verlden slog man medaljer endast om store män, vunna segrar, slutna förbund och andra märkliga omständigheter. Numera hushällar -man icke dermed. Allt tänkbart i verldeh tages till föremål. Industriexpositioner, hvalfiskfångares utrustande, Louis Napoleon, anläggandet af säpoch andra ostridigt nyttiga inrättningar förvaras från glömskan medelst medaljer i silfver och tenn, gips och bly. Hvarföre skulle man då icke kunna slå en medalj ötver ett landshötdingeembete? Vi hafva ett län i riket, hvars klyfning blifvit ifrägasatt af illvilliga personer, somi dock ieke gjort sig reda för hvad vinst häraf skulle uppkomma. Sannt är väl, att statens kostnader blefre betydligt minskade; att de enskildas kostnader för mänga nödiga resor till residenset blefve mindre; att de styrande komme oftare tillsammans med och alltså lärde närmare att känna de styrde, deras behof och omständigheter; att underordnade egde ett säkråre handtag, stöd och medverkan emot de eljest öfvermäktiga potentaterna, och ati ordning i alla afseenden kunde bättre tillses och handhafvas. Alla dessa skäl förlora dock all sin vigt, då man betänker att härigenom vinsten för ätskilliga tjenstemän skulle förminskas; att stor sorg och isynnerhet besvär skulle uppstå vid skiljsmessa, och att alltid ä nägotdera stället en noggrann och tidsödande räfst mäste anställas öfver den fränskiljda styrelsens föregående ätgärder. Uti detta län, hvars styrelse är beslägtad ej mindre inbördes än ock med en stor :del af underlydande tjenstemän, har redan längt för detta ätskilligt tilldragit sig, som väckt länsinvånarnes synnerliga uppmärksamhet. Länets fångar hafva visserligen nägon gäng, bakdantare torde kanske säga allt för ofta, på förunderliga sätt kommit på fri tot; men de, som icke sjelfva beredt sig tillfälle att komma undan, hafva blifvit qvarhällne ; och de undsluppne hafva endast varit lif. dömde mördare och ränare, lifstidsfångar eller andra som hotats af stränga straff, emot-hvilka det varit en mensklighetens sak att icke lägga hinder i vägen för deras medfödda rätt och begär att utan nägra kropp eller själ nedtryckande hinder inandas den lifgifvande fria luften. Atgärderna som blifvit-i detta afseende vidtagna äro onekligen upphöjda öfver all anmärkning; men så länge. hos allmogen den äsigt qvarhälles att dylika rymmare böra gripas och qvarhällas, faller det före, som om rymningarne med större fördel kunde försiggå i de sydligaste länen, der den raskhet och rörligbet, som erforåras för rymmares eftersläende, ovilkorligt skulle ästadkommsa: ett der nyttigt framåtskridande, här icke behöfligt, i netionalkarakteren. es Lyssnande till de läror, som tidens mera utvecklade begrepp framkallat, har länets styrelse insett förhatligheten af det militära tvänget, och, med anledning af denna insigt, genom en välberäknad, tadlare torde säga oförlätlig underlåtenhet, nära nog föranledt dertill, att beväringen till ett af länets regementer icke blifvit inställd ä mötesplatsen, ett förhällande, som dock, efter hvad det berättats, blilvit-gmintetgjordt derigenom, att en af länets länsmän dristat sig att, utan befallning och under förebärande äf landshöfgingeembetets uppdrag, underrätta regementschefen gsulänskapots om de ställen och tider, som för bavärin; sammandragande blifvit utsatta. Fullkomligt uppfattande förträftliffbeten af nuvarande kreditväsende, har ock ifrågavarande embete med alla till buds stäende lagligarsadyokater torde säga olagliga medel, sökt gynna detsamma genom att, medelst kloka uppskof söka förmå fordringsegare att, om än med förlust af nägon större eller mindre del af sin fordran, i fred och sämja uppgöra med sin gäldenär. På det att hos nägon icke må uppstå tvifvel om nämnde uppskofs rättsenliga beskaffenhet, må säsom exempel derä anföras utsökningsmål, som, anbängiggjorda är 1842, blifvit afgjorda är 1851, ja hvari till och med, om fordringsegarne synts vara allt för enträgna och omenskliga, handlingarne sagts vara bortkomna, och klagomäl öfver utmätningar, hvaröfver, fastän förklaringar af vederbörande för fem är sedan inkommit, beslut ännu icke fallit. (Slutet följer.)

22 november 1852, sida 3

Thumbnail